På SvD Brännpunkt skriver i dag några bigwigs från Kungliga Vetenskapsakademien om behovet av kärnkraft i Sverige, givet att vi ska minska våra utsläpp av koldioxid. Jag har egentligen inget att tillägga, jag bara rekommenderar läsningen.
Däremot passar jag på att länka till mitt eget inlägg om varför avfall även från dagens kärnkraft på sätt och vis är betydligt mindre farligt än avfallet från fossilbränslen, även om man räknar bort koldioxiden.
Det skrivs både i DN och SvD om en rapport från Säpo och Brå som undersökt våld från de politiska ytterkanterna – vänster- och högerextremister. Jag tänker inte sammanfatta rapporterna, det görs på länkarna ovan.
På ledarplats skriver SvD att vänstern nu måste hålla rent vänsterut. Det kan tyckas hycklande. Även om extremvänstervåldet hittills är allvarligt och systematiskt riktar in sig på demokratiska institutioner, så har det hittills inte varit dödligt. Extremhögern har ju faktiskt mördat ett antal människor (en av dem syndikalisten Björn Söderberg, vars ena mördare jag hade det tvivelaktiga nöjet att ligga på samma kompani som i några veckor under min militärtjänstgöring (han slutförde den inte)). Extremhögern är beväpnad och farlig.
Men hyckleriet är skenbart. Allianspertierna förser inte extremhögern med infrastruktur. Det finns ingen koppling mellan Folkfronten och Moderaterna. Motsvarande ickeförhållande råder inte på vänsterkanten. Som jag skrivit tidigare så tycks det finnas ett informellt samarbete mellan Vänsterpartiet och de utomparlamentariska grupperna. Kanske inte på partiledarnivå, men som Neuding skriver i ledarartikeln är man även där i bästa fall naiv.
Det betyder inte att vi vet att samma personer som pucklar på meningsmotståndare och vandaliserar demokrati precis dessförinnan fått knogjärnen putsade av den lokala V-ordföranden. Men rent, det är inte vad V håller vänsterut i dag. Och ska man tro företrädarna på Socialistiskt Forum så är det inte av försumlighet som det är så.
Igår hade jag det tvivelaktiga nöjet att i papperstidningen läsa Aftonbladets ledare, för dagen i intervjuform, och stötte då på det här:
Vi resonerar om faran att socialdemokratin hamnar i nostalgins träsk när nu väldigt mycket av det gamla folkhemmet raseras av den borgerliga politiken.
Eh jaha? Från vissa personer jag har diskuterat med så skulle “den borgerliga politiken” betyda allt till höger om Trotskij, men Aftonbladet är notoriskt S-trogen, så man får anta vad som avses är Alliansens regeringspolitik.
Men vad är det då i folkhemmet som raserats, som inte Socialdemokraterna lika gära kunde ha gjort? Kan det vara…
Det finns säkert flera exempel på hur Alliansen raserar folkhemmet, det här är de jag kommer på på rak arm. Vilka av dem som Aftonbladets ledare syftade på är jag inte helt säker på.
Jag passar på att kommentera en annan passus, när jag ändå är igång.
Det är också hög tid att göra upp med det eviga pratet om ”invandrarproblem”, ”integrationspolitik” och annat som ställer ”vi” mot ”dem”. Om det för 40 år sedan var problematiskt att arbetare i Södertälje bodde för trångt sågs det som ett bostadspolitiskt problem. I dag kallas det integrationsproblem.
Men herregud. Det är ju två helt olika problem, som på ytan råkar se liknande ut men som har helt olika orsaker. Jag tror inte att problemet för 40 år sedan var att tiotusentals arbetare sökte sig till Södertälje för att där redan fanns många arbetare. Vad vill hon säga egentligen? Att vi ska ignorera integrationsaspekten? Tja, inte orimligt. Det är S av tradition bra på. Det kanske är det som är folkhemmet.
Rättelse
Tydligen var tanken vid skatteuppgörelsen att 15%, inte 20% som jag skrev ovan, skulle betala statlig inkomstskatt. Det målet har dock aldrig nåtts.
Inte förrän nu tar jag mig samman för att kommentera Hägglunds tal i Almedalen, dock utan att faktiskt ha hört det. Nå, egentligen är det inte talet i sig jag tänkte ge mig på, utan jag tänkte mer kommentera kommentarerna.
Den del av hans tal som fått mest uppmärksamhet var ett försvar för Svensson-familjen och -livet. Han angrep den så kallade kulturvänster som föraktar den typen av livsval och vill lägga sig i deras vardag på än det ena, än det andra sättet. Ungefär så. På sätt och vis inkluderas jag själv i angreppet, eftersom jag varmt förespråkat individualiserad föräldraförsäkring. Inom parentes sagt så är jag inte helt hundra på att jag har rätt i den frågan, men jag tror fortfarande att jag har det.
En viktig iakttagelse är att det tycks inte ha varit ett utfall med budskapet att endast Svensson-liv är okej; snarare att Svensson-liv också är okej och inget man ska behöva skämmas över. Det är knappast vår tids viktigaste fråga, men det är klart att det ligger en del i att staten inte ska lägga sig i alla detaljer i familjelivet.
Talet kommenterades sedan i Studio Ett av Roland Poirer Martinsson och Gudrun Schyman. Martinsson lyckades denna gång undvika några allvarligare felslut, men i den mån Hägglunds tal var en fälla så rusade Schyman rakt i den. Hon hade kunnat säga att det är klart att man ska få husvagnscampa och att Hägglund verkade slåss mot väderkvarnar, men i stället gick hon till angrepp på hela Svensson-kategorin. Hägglund var homofob, tydligen enbart genom att tycka att det är okej att jobba och se fram emot semestern, och den familj han talade om var unken. Hon visade alltså upp ett tydligt förakt vad som med visst fog kan kallas för vanligt folk, och DN har fel när de skriver att reaktionen uteblivit.
Schymans reaktion är rimlig om man är oförmögen att se skillnad mellan “Detta liv är också okej” och “Detta liv måste alla leva”. Det var det första som Hägglund sade, det var det senare som Schyman hörde. Det är kanske inte så konstigt, hon verkar i en politisk tradition av enhetslösningar. Men icke desto mindre beklämmande.
Det kan förstås tänkas att Schyman svalde betet med flit. Hon och Hägglund konkurrerar knappast om samma väljare, så för henne kan det vara värt att ge Hägglund rätt om det innebär att hon samtidigt ges möjlighet att ytterligare profilera sig för sina väljargrupper, där det kan tänkas vara legio att förkasta kärnfamiljen som sådan. Men i det här fallet var det alltså tydligt att Hägglund stod för toleransen och Schyman för inskränktheten.
I senaste The Economist så fanns en längre artikel om USAs sjukvårdssystem – eller för den som vill, avsaknaden därav. Man konstaterade att det är världens dyraste men med högst mediokra resultat. Artikelns tes var huvudsakligen att det är incitamenten som är felkonstruerade. På snart sagt alla ställen i vårdkedjan så finns incitament för att göra av med mer pengar, men inte för att få fram effektiv vård.
Mot slutet av artikeln exemplifieras med – Sverige.
If Americans doubt the power of incentives, they should visit Sweden. Like other relatively cheap (med USA-mått, min anm) OECD systems, Sweden’s single-payer model has been plagued by long waiting-lists – a sign, to American conservatives, of the rationing that goes with socialised medicine. Swedish health officials tried and failed to cut queues by increasing direct funding for hospitals and even issued an edict requiring hospitals to cut queues for elective operations to three months. Then, last year, the health ministry said it would create a fund into which it would pay SKR 1 billion ($128 M) a year for local authorities that managed to reduce waiting times to that threshold. Nine months ago virtually none of the counties passed, but this month the health minister revealed that nearly all had cut their queues to three months or less.
Anders Knape, the head of the organisation representing the county governments, ascribes this to “a dramatic change in incentives”. In the past, he explains, hospital bosses believed waiting lists were a sign of being overloaded, so they tolerated them in the hope of winning more funding. With the new scheme, however, “no queues means more resources”.
Det här har inte fått så mycket uppmärksamhet som det borde. Sittande regering är sannerligen inte perfekt, men vissa saker har de faktiskt en viss kläm på. S-regeringen försökte lösa köerna genom att kravlöst kasta pengar på dem. Nu är inte Socialdemokraterna kända för att intressera sig så värst mycket för ekonomiska incitament, men andra förvånar det inte att effekten väsentligen uteblev – ja förutom att S sedan kunde säga att man gett mer pengar till vården.
Men vad som behövdes var alltså helt enkelt ett ekonomiskt incitament för att korta köerna.
Socialdemokraterna är, det ska erkännas, klart bättre än den borgerliga regeringen på att satsa pengar på problem. Alliansen tycks mer inriktad på att satsa pengar på lösningar till problem.
De senaste åren har jag flera gånger haft vägarna förbi Ales stenar. Man har då jämte Riksantikvarieämbetets information kunnat se mer fantasifull information från en hr Bob Lind. Det har föranlett en lång skyltkontrovers, som enligt SvD fortsätter.
Jag har inte varit där på ett år nu, men om Riksantikvarieämbetet tagit sitt förnuft till fånga och ned Linds skyltar så är det ett fall framåt. Hela historien finns utförligt och utmärkt kommenterad hos Vetenskap och Folkbildning (där jag är medlem) i en artikel från 2007. Rekommenderad läsning.
Det är svårt att missa protesterna i Iran, och det förefaller troligt att den religiösa ledningen fuskat å det grövsta. Frågan jag ställer mig är:
Varför?
De förbjuder redan nästan alla kandidater a priori. Det borde gå att bara behålla sådana som de gillar – det är ju det som är hela grejen med den processen. Sedan kan de, som de visade åtskilliga gånger med Ahmadinejads föregångare, sätta vilka krokben som helst för presidenten om de inte gillar honom (någon kvinna kommer förstås inte på tal). Samtidigt har de, med blandad men inte helt utebliven framgång, kunnat gömma sig bakom en demokratisk dimridå.
Varför nu slänga bort den? Det är förstås mycket av Irans inre liv som jag inte har koll på. Men av någon anledning så är Ahmadinejad viktigare för prästerna än den demokratiska semilegitimiteten.
Jag kommer att tänka på Ryssland, där Putin i val har använt gravt oschyssta metoder fast det inte alls skulle behövas – han skulle ha vunnit ändå. Men det känns vanskligt att dra den jämförelsen rakt av.
Jag väntar spänt på att någon förklarar för mig.
Även om onda vindar fortfarande verkar vara huvudspåret så har det på förekommen anledning börjat glunkas om möjligt terrordåd. Det gör det i och för sig alltid så fort något går illa med flygplan. Och det är väl inte första gången som någon tyckt sig se terrorfolk i närheten av en olycka.
Vad jag tänker är: om det skulle vara ett terrordåd, varför har då inget tagit på sig det? Inte en käft verkar ha claimat det som framgångsrik kamp mot imperialism. Det går inte ihop med någonting. Att göra terrordåd i smyg är bara… fel.
David Eddings är död.
Jag har läst hans Belgarion-böcker. Nästan oklart varför. De var inte speciellt bra. Bitvis lite charmiga, men det är också det. Ändå är de inte utan sina förtjänster – även om förtjänsterna främst är att tjäna som väg till tyngre droger. I DN skriver Lotta Olsson en mycket bra runa som gör det överflödigt för mig att skriva mer. Läs den, även om du inte läst Eddings!
Nästa del i Fjellner-sagan.
Den liberale bloggaren Mattias Svensson har nu tillkännagett sitt stöd för Fjellner. Han gör det med en lång och elokvent motivering som är värd att läsa även för den som inte håller med Svensson i allt och kanske inte tänkt rösta på Fjellner.
Svensson resonerar i denna fråga i stora drag likartat med mig. Klok gosse det där.
Eller också är det jag som resonerar som han.
Utdrag:
Fjellner väjer inte heller för det vardagsnära och symboliska. Han inser att arbetet för frihandel är ett slit som i praktiken inte avgörs av principiella deklarationer (på en tillräckligt generell nivå är ju alla för öppenhet och handel) utan av ”detaljer” som avskaffat snusförbud, sänkta skotullar eller påpekandet att det inte är EU:s sak att förse onyttig mat med varnande rödljus.
