Små valskandaler

Vi har hittills inte haft någon riktig skandal i valrörelsen. Det är inte för sent än, men gissningsvis har inget av partierna någon bomb som de väntar med att låta brisera till rätt ögonblick – för sådant börjar det bli i senaste laget. Personligen tycker jag att det är skönt, och inte bara för att opinionsläget i stora drag går, om inte precis min väg, så inte heller rakt emot den.

Det känns dock som om det rycker i tidningarnas skandaltarmar. Vi har sett ett par försök till indignation de senaste dagarna. På ett S-möte har man råkat bjuda en minderårig på vin. På en lokal V-tillställning har det förekommit vad som låter som rätt oskyldig burlesque-striptease.
Herregud. Varför når sådant ens nyhetssidorna?

Min önskan att slippa en skandaldominerad valrörelse betyder dock inte att det inte förekommer verksamhet som inte hör hemma i en demokratisk valrörelse – små pyrande valskandaler. Jag skrev för någon vecka sedan om ideologisk vandalisering; det faktum att åtminstone såvitt jag sett, där jag rör mig, är det bara högerns affischer som vandaliseras. Nu har jag rört mig lite mer och sett fler affischer, och det har gått en dryg vecka till. Nu har jag faktiskt sett även affischer från vänstern som råkat illa ut. Tre S-affischer låg nedrivna på S:t Eriksbron. Det är dock ingenting jämfört med affischerna från Alliansen. Där blir jag nästan förvånad om en affisch lämnats orörd. Ofta är de helt sonika nedrivna – någon driftig typ verkar exempelvis har gått längs hela Kungsholmsstrand, rivit ned alla C-affischer och slängt dem i vattnet. Lika ofta har man klottrat ned dem, inte sällan med Hitler-mustascher. Ett visst mått av organisation finns uppenbarligen, eftersom många har fått – synbarligen för ändamålet framtagna – klisterlappar på sig som, tja, helt enkelt förstör affischen.
Nog för att jag, som jag påpekat flera gånger, inte kan göra anspråk på att ha en heltäckande bild av affischvandaliseringen i riket. Jag har dock sett så pass mycket, och med en så total vänsterprofil på förstörelsen, att hypotesen att det skulle vara en slump trotsar all rimlighet. Som jag skrev sist betyder detta givetvis inte att alla vänsteranhängare går man ur huse för att riva ned högeraffischer, eller att Sahlin et al har beordrat ut partiets väpnade gren för att göra det. Men det finns uppenbarligen just till vänster en slående koncentration av folk som inte tagit till sig demokratiska elementa, och som gör praktik av sin inställning.

Vidare har det skrivits en del – men bara en del – om aktiviteter som är att betrakta som valfusk, inte enbart i moralisk mening utan troligen även i rent juridisk mening. Jag vet inte hur spridd vetskapen om det är, men vi har faktiskt folk i Sverige som blivit dömda för valfusk. Det var efter valet -02 och, har jag för mig, även efter -06. I inget av fallen handlar det om valfusk Afghanistan style där man fyller rösturnor med falska röster, utan snarare att man ”hjälpt” folk – tex på ett äldreboende om jag minns rätt – att rösta på rätt parti; detta alltså på ett sätt som lett till fällande domar för valfusk.
Inget tyder på att det här var engångsföreteelser som utgått i årets valrörelse. Det har gått att läsa om flera tillfällen då folk ”hjälpt till” med röstandet lite väl entusiastiskt. Det har handlat om att, med närvarande partiledare, hålla valkurser för invandrare, som sedan enligt uppgift förses med färdiga röstkuvert (olagligt) för rätt parti. Det har varit otillbörlig påverkan inne i själva vallokalen (olagligt), med entusiastiska (eller som bibliotekspersonalen beskrev det, aggressiva) partifunktionärer som ”hjälpt till” med röstandet. Det har också enligt en närvarande sagesman hållits fackliga möten på arbetsplatsen där det tydligt insinueras att den som röstar fel kan ligga löst till när facket ska förhandla nästa gång, varpå arbetarna skjutsas in i vallokal för att förtidsrösta.

Om något av detta befinns vara bevisat valfusk får en eventuell domstolsprövning utvisa, det lär vi inte få veta före valdagen. Oavsett om det går att bevisa juridiskt så borde ingen ha svårt att gå med på att samtliga beskrivna fall är helt förkastligt beteende.
Det finns här en besvärande omständighet. I samtliga beskrivna fall – samtliga – är det funktionärer från Socialdemokraterna som slirar på vallagarna. Både exemplen från i år och de från tidigare år. Om andra riksdagspartier har gjort sig skyldiga till liknande övertramp så känner jag inte till det.

Även om, vilket jag fortsatt håller för troligt, det inte är partiledningen som beordrat fram sådan här verksamhet så finns tydligen inom partiet en förvånansvärt utbredd föreställning om att valresultatet är överordnat de demokratiska principer det vilar på. På vilket sätt är det en mindre skandal än Moderaternas valstugeskandal 2002?

I dag kan vi läsa, för jag vet inte vilken gång i ordningen, om hur SD-möten saboteras – i dag med oljud, andra gånger med fysiskt våld. Flera möten har fått ställas in för att polisen inte kunnat garantera säkerheten. För att inte tala om upprepad misshandel av SD-kandidater.
Mobbvälde må bygga på folkflertalet, men det är för den skull inte demokrati. Den läxan vore det bra om en del som säger sig kämpa för demokrati tog till sig.
Jag må önska att SD helst gick upp i rök, men jag är i alla fall förmögen att inse att även åsikter jag ogillar har rätt att framföras.
Det finns det tydligen gott om folk som inte tycker. Ganska mycket folk.
I Sverige. 2010.

Man behöver inte leta på något partis lokalavdelnings fest för att hitta något skandalöst i valrörelsen; det bara att välja och vraka bland ruttenheter i staten Sverige.