Keep cool

DN skriver om klimateffekter av husbehovseldande i fattiga länder, och The Economist skriver om hur man börjat förbereda sig för klimatflyktningar. Det är knappast sista gången vi ser sådant, och av goda skäl. Även om många viktiga detaljer i kommande klimatförändringar är okända så är det mer än långsökt att tro att det inte kommer några alls. De kommer inte att bli så katastrofala som de värsta domedagsprofeterna inte utan vällust predikar, men ändå mer än värda att ta på allvar.

Just därför är det viktigt att hålla huvudet kallt när man beslutar policy, både på internationell och personlig nivå. Tur att vi har mig som kan tala om hur det ligger till.

Väsentligen alla prognoser pekar på att det är fattiga länder som kommer att drabbas värst. Men inte i första hand för att de har otur med sin geografiska planering, utan just för att de är fattiga. Fattiga länder översvämmas – rika länder bygger vallar. Fattiga länder drabbas av torka – rika länder fixar resurseffektiv konstbevattning. Fattiga drabbas av sjukdomar – rika har sjukvård. Många av problemen som man förväntar sig går att hantera, bara man inte är utfattig.

Vidare måste vi räkna med att klimatförändringarna kommer. Visst, vi kan hålla på och minska våra växthusgasutsläpp, och det kan försena uppvärmningen något. Men hindra den? Är den någon som på fullt allvar tror att vi inte kommer att elda upp den olja vi kan hitta? I en sorts pendang till the Tragedy of the Commons så kommer någon att göra det. Nej, försenad eller inte, klimatförändringen kommer.

Det torde nu vara uppenbart för den sluge läsaren vad jag är ute efter – den trogne läsaren har kanske rentav läst det här förut. Den viktigaste uppgiften är inte att försena uppvärmningen i tio år, utan att hjälpa fattiga länder att sluta vara fattiga. Vilket förstås är något gott även bortsett från klimatutveckling. Rika länder kan i allmänhet hantera de flesta klimatförändringseffekterna, och därför måste vi se till att länder är rika when the going gets tough.

Dessutom är det när man slutar att vara fattig som man anser sig ha råd att börja fundera på miljöfarliga utsläpp och att ta fram renare teknik.

När det gäller tillvägagångssätt för att göra länder rika så finns det ett (och, frestas jag tillägga, endast ett) recept som inte är en fantasi utan som om och om igen har visat sig fungera. Ni har ju redan gissat det: Handel. Det funkade för England på 1700-1800-talet, för Sverige runt 1900, för Japan för 50 år sedan, Sydkorea för 30 år sedan och länder som Mauritius och Vietnam i dag. Vad vi än gör så ska vi inte sluta handla med dem. Handel allena är inte saliggörande, det ska också till Rule of Law, tillgång till kapital (hej Kiva) och så. Men utan handel går det inte.

Så långt så väl. Det är typ bara bokstavsvänstern och ultranationalisterna som inte ställer upp på att fri handel är något i grunden bra, i alla fall tills man blir specifik. Det är nu det svåra kommer:
Ibland står handeln i motsatsförhållande till att reducera koldioxidutsläpp. Och då gäller det i många, om än kanske inte alla, fall att välja handeln.
Det är visserligen bra att reducera koldioxidutsläpp, men inte till priset av att hålla människor kvar i fattigdom. Vilket sammanfattar min doktrin.
Det är inte så enkelt som det låter. Transporter av varor har fått ta emot mycket verbalt stryk, men till och med tarvliga lastbilstransporter är förvånansvärt energieffektiva – för att inte tala om båttransporter. Det kan mycket väl vara bättre om tomaten får åka båt än om den ska växa upp i en eluppvärmd villa. Det är kanhända ett övertydligt exempel, men vi får inte sluta köpa vår arsenik från brunnar i Bangladesh bara för att det finns mer närodlad arsenik. Med många av klimatlarmen har det följt krav som väsentligen innebär protektionism och en strävan att aktivt minska internationell handel. Det är draksådd. Frihandel, tjatar jag, med både varor och tjänster får inte offras för att försena uppvärmningen några år.

Det här kan man nu inte ta som intäkt för att aldrig tänka en klimattanke. Rimligen finns det klimatförsämrande handel där fördelarna inte väger upp nackdelarna. Och att sänka sina utsläpp är bra. Det finns liksom en anledning till att jag tankar etanol (eller okej, flera anledningar, men en av dem är klimateffekten). Se bara till att inte tappa fokus. Det är inte klimatet vi ska rädda, det är människorna.

Givetvis kan man skriva hur mycket som helst om det här, men det här är nog så mycket jag orkar med i en bloggpost.

Jag, ensamt geni

Jag har med ett halvt öra lyssnat på Godmorgon Världens första timme, och jag förstår att mina oceaner av läsare vibrerar av iver över att få läsa vad jag anser om den. Väntan är nu över. Jag har två kommentarer.

Ett:
Det här med en kärnvapenfri värld. Det är, minst sagt, en trevlig tanke. När jag fantiserar att det är sant så blir jag alldeles varm och lugn.
Men. Get real.
Är det någon som på allvar tror att Nordkorea kommer att skrota sina kärnvapen om bara resten av världen gör det? Det är deras främsta trumfkort, och det kommer bara att bli än främre om de är ensamma om det.
De kommer förstås inte att vara ensamma om det. Iran dolde sitt atomprogram i arton år, och så sent som för någon vecka sedan så fick den som eventuellt, mot bättre vetande, tvivlade bevis för att de fortsätter att smussla.
Cat’s out of the bag. Kärnvapnen är här för överskådlig tid. Det vore skönt med en kärnvapenfri värld, men om nu Nordkorea och Iran (bland annat) ska ha kärnvapen så är det faktiskt en försämring om det bara är de som har det.

Två:
SD och regeringsbildningen. Vi antar ett läge där SD kommer in i riksdagen och blir vågmästare. Vad göra?
Jag är verkligen inte först med att skriva det här, men ett fullt realistiskt alternativ är att nuvarande regering regerar på i minoritetsställning. Som Sverige fungerar så skulle det krävas misstroendevotum för att fälla regeringen – och vänsterblocket skulle behöva gå ihop med SD för att göra det. Det skulle alltså vara vänsterblocket som behöver SD för att fälla regeringen, inte regeringen som behöver SD för att sitta kvar. Nå, Sahlin har ju lovat dyrt och heligt att aldrig göra sig beroende av SD. Case closed.

Uppdatering
Jag ser att Per Gudmundson på SvDs ledarsida gör väsentligen samma observation.

En blind höna

eller
KD har rätt!
SvD skriver om det kommande kyrkomötet och det troliga beslutet att säga ja till samkönade vigslar. KD i kyrkan är emot:

Istället för en ny vigselordning vill Marianne Kronbäck att kyrkan avsäger sig vigselrätten. På så vis kan samhället stå för den juridiska delen som eventuellt kompletteras med en separat bröllopsakt i kyrkan.

Och det är förstås helt riktigt. Vi borde visa att vi menar allvar med kyrkans separation från staten. Låt, som Kronbäck säger, staten stå för det juridiska. Staten ska inte ha några synpunkter på kön eller sexuell läggning bland de två som önskar ange varandra som närmaste anhöriga. Den som utöver detta vill ha en ceremoni i sin kyrka, sin hockeyklubb, knypplingsförening eller frimurarloge är fri att göra så, utan att det har någon som helst juridisk betydelse. Den klubb som ställer speciella krav på sina medlemmar får göra det. Varför inte, liksom. Det är egentligen inte konstigare än att en kvinnoförening bara släpper in kvinnor, eller en muslimsk församling bara släpper in muslimer. Jag tycker att det verkar lite frånstötande med en kyrka (eller knypplingsförening) som säger att vi finns bara till för heterosexuella, men att lagstifta om deras medlemsregler? Nä. Låt dem ha sin hemliga klubb i fred, om det är det de vill.

Nu är varken det här med statens neutralitet – varför bara två, varför inte också antalsneutralitet? – eller privata sammanslutningars preferenser – varför ska inte också restauranger få vägra svarta eller homosexuella? – riktigt så enkelt. Men det får bli en annan postning.

Eyes off the money

På DN Debatt i dag skrivs det om en rapport som sägs visa att allmän arbetskraftsinvandring, alltså utöver att ta in experter, inte hjälper de offentliga finanserna. Det stjälper inte heller, men någon stor boost ska man tydligen inte tro på.
Det är inget fel att räkna på det, det skadar inte att ha reda på siffrorna. Bara man inte får för sig att det är hela argumentet.

Om någon vill komma till Sverige och kan försörja sig så ska hon naturligtvis få göra det. Människors fria rörlighet är något gott i sig. Om det också stärker de offentliga finanserna så kan det vara en bonus, men det är inte en nödvändig förutsättning.

Och här håller jag på att gå i min egen fälla, genom att börja rada upp varför jag ur ett svenskt nyttoperspektiv tror att det vore bra med en större allmän arbetskraftsinvandring. Men det är inte det som är poängen i den här bloggposten. Poängen är just det goda i rörligheten i sig.

Därför hoppas jag att det här inte tas till intäkt för att hejda skiftet till större öppenhet för arbetskraftsinvandring.

Mer brus i medierna

Med anledning av ett smärre haveri i dagens Ny Teknik så har jag skrivit en notis till Vetenskap och Folkbildning. Förhoppningsvis kommer den upp på webben snart, men jag tar mig friheten att posta den här.
Den grundar sig på saker jag gjorde för flera år sedan och skulle ha besvär med att göra om, så jag hoppas att jag inte trampar i klaveret… lite läskigt är det alltid när man gör så.

Ny Teknik, en tidning man lätt kan tro skulle ha koll när det kommer till naturvetenskapliga utsagor, är ute och slirar för andra gången på kort tid. I nr 42/2009, den 14 oktober, har man på sida 17 en artikel om en företagare som säljer ljudkablar i det övre prissegmentet, storleksordningen 100000 kr/m. På kablarna sitter en utbuktning av trä. Ny Teknik skriver: ”Det är ett hölje som döljer en amerikansk försvarshemlighet som kallas ‘ByBee Slipstream Golden Quantum Purifiers’, ett filter utvecklat för signalspaning i ubåtar”.

Må det. Undertecknad stötte på den produkten för några år sedan. Skulle man tro hemsidan så verkade den genom att ta bort kvantbrus i signalen. Det är verkligen inte illa, eftersom kvantbruset hittills ansetts vara en fundamental begränsning. Jag håller för troligt att den som lyckas eliminera kvantbruset bör skaffa en frack och bänka sig vid telefonen när Nobelpriset i fysik ska offentliggöras. Jag försökte mig också på att beräkna hur stort kvantbruset egentligen var i en vanlig fulkabel för några kronor metern. Räknade jag konservativt så fick jag signal-/brusförhållandet till ca 180 dB. Även om jag räknat fel på en storleksordning eller två så betyder kvantbruset väldigt, väldigt lite i de här sammanhangen.

Jag skriver frack och inte lång klänning eftersom mannen bakom produkten är just en man. Jag försökte då, 2005, få lite mer information ur honom, och inte bara varför han inte offentliggjorde sin upptäckt lite bättre – ett nobelpris borde ju vara bra för affärerna, kan man tycka. Han var dock inte speciellt villig, men kunde berätta att hans kvantrenare skyddades av ett hemligt(!) amerikanskt patent. Hemlighet tycks vara ledordet här. Jack Bybee, som han heter, sägs vara fysiker men verkar trots sina omvälvande uppfinningar så sent som 2005 inte ha publicerat en enda vetenskaplig artikel, åtminstone inte någon som återfinns i de vanligaste databaserna. Hans påstådda superhemliga arbete inom USAs försvarsmakt är förstås till sin natur svårt att verifiera – inte heller här finns några spår, vilket den som vill kan tolka som att man lyckats bra med hemlighetsmakeriet. Att fundera över det realistiska i att en amerikansk försvarshemlighet döljs i det lilla trähöljet lämnas som en övning för läsaren.

Utan annan information än den som ges på hemsidan och en kort mailkonversation är det svårt att bevisa att ByBees produkt är humbug. Jag råder dock till viss återhållsamhet med inköpen. Ska man sammanfatta så påstås produkten göra häpnadsväckande saker med hjälp av banbrytande – elaka tungor skulle säga oplausibel – fysik. Upphovsmannen har tydligen inte tid att ringa Nobelkommittén, eller att för den delen sätta några som helst avtryck i den vetenskapliga världen. Det enda stöd som åberopas verkar vara subjektivt och av allt att döma helt oblindat lyssnande. Kort sagt, det låter ungefär som vilken vattenvirvlare som helst. Innan du köper, fundera på om det kanske finns andra produkter i ljudvärlden som ger mer för pengarna.

Ny Teknik då? De skrev faktiskt redan för tre år sedan om den här produkten, låt vara i en lite mer lättsam kontext. Redan då påpekade jag för dem att det sannolikt rörde sig om bondfångeri. Det var inte en slutsats de då motsatte sig. Men nu är det 2009 – nytt år, nya möjligheter?
Antagligen har man bara glömt bort 2006 års mailväxling. Det må väl vara hänt. De har fått ett nytt mail. Synd bara att man i samma veva glömde det här med kritisk granskning. Nå, det är väl inte för sent för det. Snart är det 2010. Nytt år, nya möjligheter.

Att de är ute och slirar för andra gången på kort tid syftar på denna notis.

Uppdatering
Nu har NyT lagt upp artikeln på nätet.

Uppdatering 2
Nu har notisen kommit upp hos VoF.

Toner från förr

Mycket annat, lite blogg. Så kan det vara.

Ett tag nu så har jag undrat en sak. Jag lyssnar gärna på Rallys lyxprogg, och ser framför mig Broadway och folk i frack som svängande promenadkäppar dansar nedför trappor. Men de här texterna. Eller speciellt då Sådan är kapitalismen (ej i lyxversion). Är det någon som någonsin tagit den på allvar?

Jag menar, ta Staten och kapitalet (inte heller i lyxversion). Den texten kan man i någon mening hävda har något liknande en poäng. Eller för den delen Lär av historien med Knutna nävar, KPML(r)s gamla kampband. Den är förstås helt spritt språngande, men man kan ändå tänka sig att någon har tyckt att den har varit vettig.

Men Sådan är kapitalismen? Som kritik av kapitalismen är den så förryckt att jag har svårt att tro att ens nämnda KPML(r) skulle kunna ta den på allvar.
Vad vet jag, den kanske var ett skämt från början. Men det är inte vad jag har fått för mig. Så frågan, ehuru kanske inte dagsaktuell, är – har folk trott på det här? Och vad rökte de då?

Hur man undviker att snärja in sig i siffror

eller
Ingen pårökt utan eld?

Mitt förra inlägg renderade en del kommentarer och en del kritik mot mina källor, eller frånvaron därav. Jag tänkte bemöta det nu, kombinerat med en liten utökning av resonemanget.

Signaturen Rickard hänvisar till European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA) med siffror som säger att drogdödligheten i Portugal har gått upp något, tvärtemot vad jag påstod. Men när jag följer länken så verkar det som om den siffran är mätt på ett lite konstigt sätt som gör att man kan fråga sig vad den säger. Jag är inte beredd att helt avfärda den, men den ska nog användas med viss försiktighet.
Rapporten som The Economist läst finns här. Jag har skummat runt lite i den, och hänvisar här till figur 11, över knarkdödar i Portugal:

Narkotikadödsfall i Portugal

Den visar en tydlig nedgång som samvarierar med avkriminaliseringen.

Vidare påpekades det att Sverige har ett lågt användande av narkotika bland skolungdom. Och det stämmer, men det är inte det som är min poäng. Jag inriktar mig (i den inrikespolitiska delen) på folk som fastnar i och ytterst dör av missbruk. Hur ser det då ut där egentligen? Jag får erkänna att jag inte kontrollerat mina källor, som bestått av vad andra skrivit på området. Nu grävde jag hyggligt djupt i EMCDDA-arkiven. Måttet jag letade efter var drogrelaterade dödsfall per capita och land i Europa. Till slut hittade jag det, här. Det ska sägas först att siffrorna är några år gamla och att alla länder inte mäter på samma sätt – till exempel kan man misstänka att Portugals siffror är överdrivna, och för ett par andra länder kan man undra vad som pågår bakom siffrorna. Men, som en första approximation, låt oss ta siffrorna rätt av. Vad finner vi då?
Bilden för DRD (Drug Related Deaths) är mycket likartad mellan de två kategorier jag tittat på, totala dödsfall och dödsfall i åldrarna 15-39 år. Sveriges dödlighet är något över medeltalet. Följande länder har lägre dödlighet än Sverige:

Belgien, Tjeckien (endast för 15-39 år), Spanien, Frankrike, Italien, Lettland, Litauen, Ungern, Malta (endast på totalen), Nederländerna, Polen, Portugal, Slovakien, Bulgarien, Rumänien

Det här kan man nu tolka på (minst) två sätt. Det ena är att a-HA, Sverige har alltså inte superhög dödlighet! Nej, där verkar jag ha varit fel ute, vilket onekligen tar en del av schvungen från min argumentation. Men inte särskilt mycket, för jag är mer benägen att säga så här:
Med sin hårda narkotikapolicy så lyckas Sverige… högst mediokert. Vi är faktiskt sämre än snitt i Europa, om än inte mycket. Färre dör i Portugal, och vi fullständigt utklassas av Nederländerna. Ni vet, Europas drogcentral.

Vad kostar då egentligen Sveriges egna krig mot narkotikan (eller, som någon skrivit, krig mot narkomanen, som det utvecklat sig till)? Tja, kolla till exempel den här artikeln, med rubriken ”Narkotikabrott ger högre straff än dråp”. 56 procent av dem som döms till fängelsestraff på fyra år eller mer döms för narkotikabrott. Ungefär en åttondel av alla som lagförs gör det för narkotikabrott, ofta då ringa brott som innehav. (Tack Mattias Svensson för det grävandet.) Det är alltså en stor del av rättsväsendet som håller på med att jaga brukare och missbrukare, och det är ju knappast som om vi har för hög uppklarandegrad på andra brott. Så vad får vi för den här polisiära verksamheten?
Ingenting!
Inte lyckas vi i alla fall hindra folk från att knarka ihjäl sig. Däremot lyckas vi ytterligare tränga ut några av samhällets redan mest utträngda medlemmar, samtidigt som Holland och Portugal, som gått över till att se beroende som ett medicinskt problem, lyckas bättre med att förhindra dödsfall.

Ett rimligt antagande är att när folk verkligen börjat knarka ned sig så utgör lagstiftning ingen väsentlig avskräckning för att fortsätta. Däremot kan vi vara säkra på att lagstiftningen avskräcker från att söka hjälp. Way to go.

Och här har vi inte ens berört effekten på länder som Colombia och Guinea, frågor som man med visst fog skulle kunna hävda är viktigare än vad som händer här hemma.

Min sammanfattning av det här är att den statistik jag hittat inte förändrar resonemang och slutsatser i förra posten. Jag gissar att jag får återkomma och bena upp resonemanget ytterligare på ett par punkter, men man kan inte klara allt i ett inlägg.

Jag kommer ut som drogliberal

eller
Hur man gör sig partipolitiskt omöjlig

Nu är både jag och tiden mogen att göra upp med en dålig narkotikapolitik. Det är dags att komma ut som drogliberal.
Inte allt, men mycket av det som jag skriver här har jag inte tänkt ut på egen hand. Däremot har jag blivit mer och mer övertygad ju mer jag läst i ämnet. Men det är väl ofta så det är med åsikter, man formar dem sällan i ett vakuum.

Drogliberal är ingen bra etikett egentligen. För mig är det inte i första hand ett ideologiskt ställningstagande. Visst finns det element som överensstämmer med liberal ideologi, som att var och en bör få bestämma över sin egen kropp. Att stanna vid det tycker jag dock är att göra det enkelt för sig. Droger med sin förmåga att äta sig in i en människas beslutsfakulteter, och med sina ofta förödande sekundära konsekvenser för den närmaste omgivningen, kan jag inte se som en riktigt så enkel fråga. Men så är mitt ställningstagande också främst praktiskt motiverat.

Var är vi nu?
Jag har också varit en hardliner i knarkfrågan. Knark ska vara totalförbjudet och all hantering bestraffas hårt. Och det är så Sverige fungerar i dag. Vi är ovanligt hårda i vår narkotikapolicy. Relativt lindriga narkotikabrott kan bestraffas hårdare än både misshandel och mord. Men vart har det lett oss?
Har vi färre missbrukare än andra länder? Nej. Om något så har Sverige fler narkomaner fast i missbruk än jämförbara länder med mer relaxad policy.
Klarar sig våra missbrukare bättre än i andra länder? Nix. Svenska missbrukare dör som flugor. Vår dödlighet är skyhög.
Det här avspeglar sig i en massa halvsekundära frågor, som att vi vägrar sprututbytesprogram trots att vi vet att det skulle bespara många narkomaner mycket lidande.

Det är helt uppenbart att den hårda vägen inte fungerar. Vi snackar här om några av samhällets allra svagaste individer. Om samhället menar allvar med att svaga ska skyddas så kan vi inte ignorera det här. Expressen kan köra sin pinsamhetssnurra om fattiga barn hur många varv som helst, men det här är några av de verkligt fattiga och utsatta.

Vad göra?
Vi måste ta ett nytt grepp, och jag tror att rätt väg är att sluta se knark som ett polisiärt problem och börja se på det som ett medicinskt problem i stället. En god del av problemen kommer sig av att det är så himla olagligt med droger att så fort man försöker närma sig problemet så tvingas man liksom spela med i olagligheter. Det är ju också rätt självklart att man drar sig för att söka hjälp om man vet att man kastas i fängelse om man erkänner att man har ett problem.

Flera länder har avkriminaliserat narkotika för personligt bruk. Holland är mest känt, men även Portugal har gjort det. The Economist skrev om det härom veckan. Domedagsprofeterna hade förstås julafton, men lyckligtvis kom de på skam. Förvånande nog tycks inte narkotikaanvändningen ha ökat, åtminstone inte missbruket. Det skulle jag nog ha förväntat mig. Rimligen borde knarket bli mer lättillgängligt, vilket man kan tänka sig skulle öka användningen. Visserligen försvinner det spännande i att göra något förbjudet, men ändå. Ändock; användningen av tunga droger i låga åldrar har sjunkit. Portugal har över huvud taget ett av Europas lägsta cannabisintag.
Deltagandet i avvänjningsprogram har ökat, men det hålls för troligt att det mest beror på att folk som känner att de börjar tappa greppet törs närma sig sådana när de inte kriminaliseras. Dödligheten och sjukdomsspridningen har sjunkit dramatiskt.

När man lämnar skrämselpropagandan och tittar på data så talar alltså det mesta för att en avkriminalisering är rätt väg att gå.

Inte brottsligt, men fortfarande olagligt?
Det är dock viktigt att komma ihåg att även om användandet är avkriminaliserat så är knark fortfarande olagligt. Jag tycker att vi bör gå längre, och göra allt knark lagligt. Argumentet går så här:

Hittills har vi bara tittat på vad den hårda knarklinjen (jag får anstränga mig för att inte skriva ”knarklinan”) gör här hemma hos oss. Men hur ser det ut i ursprungsländerna? Vad gör den med länderna där narkotikan produceras? Ja jävlar. Där kan vi snacka elände. Land efter land har slitits sönder av strider mellan drogbaroner och staten, sådan den nu är. Colombia känner alla till, men det finns fler fall. Guinea betraktas nu som en failed state då det nyligen blivit ny transitcentral för narkotika på väg till Europa, och det har börjat pratas om att Mexiko kan vara på väg åt samma håll. Jag menar, Mexiko! Det är ingen bananrepublik vi pratar om. Det får våra inhemska problem, ehuru fruktansvärda på individnivå, att framstå som rätt beskedliga.
Och varför blir det så här? Varifrån kommer knarkbaronernas resurser? Jo, från försäljningen på gatan förstås. Knark är svindyrt. Men varför? Det är i allmänhet inte svårt eller dyrt att producera. Nej, det är distributionen som är dyr. Den är dyr för att det är så ohyggligt olagligt, vilket driver upp distributionskostnaden något extremt. Det är de kostnaderna som bekostar kaoset och mördandet i producentländerna och distributionskedjan, och det är de kostnaderna som gör att tunga missbrukare måste begå en massa brott – mot folk som aldrig haft med knark att skaffa – för att ha råd med skiten.
Jag förespråkar ett alexanderhugg. Gör narkotikan laglig. Sälj den på ett lagligt och kontrollerat sätt, som cigaretter. Då borde man också kunna få in en kvalitetskontroll, så att användaren vet vad hon stoppar i sig. Det borde dramatiskt kapa priset på knarket, så att det i slutändan kanske inte är mer lukrativt än att smuggla just cigaretter. Vilket ich för sig görs. Men inte sticker det några länder i brand.

Men är det inte för farligt?
Visst, speciellt tyngre narkotika kommer inte sluta vara farlig och mycket beroendeframkallande för att man legaliserar den. (Däremot kan kvaliteten som sagt kontrolleras, vilket i sig är en risksänkare.) Även om de data som finns talar emot det så kan man inte utesluta att ett antal personer som annars inte skulle ha trillat dit på narkotika kommer att göra det. Själv kommer jag knappast att göra det – nog för att det vore intressant att testa om heroin är så fantastiskt som pundarna i Trainspotting tycker, men det är knappast värt risken att prova. Det är min värdering i alla fall. Men alla tänker inte som jag.

Men se det så här. Hur mycket värre kan det bli? Vi vet att dagens politik leder till en myckenhet lidande här hemma, och fullständigt monstruöst lidande annorstädes. De data som finns pekar tämligen entydigt på att ett lättande på kriget mot knarket ger positiva resultat. Drogpolicyn har i decennier styrts av vad som bäst benämns religion (Hör du mig, Birgitta Rydberg? Och ungefär resten av landets politiker, när jag tänker på saken.), med förfärande resultat. Varför inte testa att använda oss av data och empiri, som omväxling?

Jag kan inte veta att det skulle sluta lyckligt, men nog sjutton är det värt ett försök.

Grumpy Old Men

Jodå, jag har lyssnat på radio i helgen, och har lite blodtryckshöjande att återberätta.

I lördags var det Medierna, som bland annat intervjuade Jan Guillou. Ständigt denne Guillou. Detta avsnitt i Den oändliga historien handlade det om att han tyckt att Aftonbladets organmördarartikel var okej. Det kontrasterades mot hur han tidigare i sin karriär vid upprepade tillfällen – med rätta, får jag tillstå – ryat om att man ska ha på fötterna om man i journalistiska sammanhang påstår häpnadsväckande saker. Hur fick han ihop den diskrepansen? Ja, det visade sig helt enkelt vara så att Guillou ansåg att Boström hade på fötterna.
Att avslöja IB-affären var ingen liten sak, men hur länge ska man egentligen kunna rida på det? Kan ingen informera den här mannen om att hans femton minuter för länge sedan är över?

Sedan var det panelen i Godmorgon Världen. Jag halkade in mitt i första frågan, men det var tillräckligt för att hinna stöna åtminstone ett par gånger. Den här gången främst åt Göran Greider. Som jag har skrivit tidigare så är Greider begåvad med en slående karisma, men den kommer inte riktigt till sin rätt i radio, vilket möjligen gör det lättare att höra vad karln egentligen säger. Till att börja med är han givetvis emot all görande av vinst på friskolor. Han menade att när det kommer till grundläggande funktioner i samhället så ska staten sköta allt. Vad jag skulle vilja höra honom förklara är om det betyder att matproduktion och -distribution också ska förstatligas, vilket vore det enda logiska.

Sedan var det det här med bilen. Han är så klart emot Förbifart Stockholm (Kan någon minnas när Greider senast var för någonting, var det löntagarfonderna?), och det kan man tänka sig flera skäl till att vara, även om jag själv är grundpositiv. Greider valde dock ett både bisarrt och tyvärr inte helt ovanligt argument. Han är emot bilen i sig.
Som jag också har skrivit tidigare så hävdar jag att bilen är något gott i sig, eftersom den på ett hittills oöverträffat sätt låter folk förflytta sig individuellt dit de vill. Samtidigt har den tydliga problem, där det mest aktuella är utsläppen. Kunde man få bukt med dem så vore oerhört mycket vunnet. Och det är väl ingen som hade tänkt sig att vi huvudsakligen skulle köra med bensinbilar på kringfarten?
Men det rör inte Greider et al i ryggen. Det är bilen i sig det är fel på. Det spelar ingen roll hur miljövänlig man gör den, för det kostar ändå en massa energi att tillverka den.
Med det resonemanget ska man väl egentligen inte få tillverka eller bygga något nytt alls. Det är i och för sig logiskt, jag har för mig att Greider brukar uttala sig negativt om tillväxt. Men kom ihåg det när Greider och hans åsiktsfränder uttalar sig om bilars miljöaspekter: De kan aldrig, aldrig bli nöjda, inte ens i princip. Det enda som duger är bilens utrotande och resandets totala kollektivisering.

Ett brottsoffers bekännelser

För ett tag sedan gick jag på en internetscam. Jo, det är sant. Och ja, det är klart att det är pinsamt. Sådant händer andra, inte mig som har koll. Det var på Blocket, och det var lite mer avancerat än bara ”skicka pengar så skickar jag grejer”, men inte så avancerat att jag inte borde ha fattat galoppen innan det var för sent. Det skulle jag nog också ha gjort om jag inte varit så galet stressad när det var dags att slå till, jag skulle resa bort och det ena med det andra. Då brast kontrollen.
Det var ingen jättesumma pengar, så jag tänkte att låt det bli mig en nyttig läxa. Jag polisanmälde mest för formens skull.

Döm (hoho) då om min förvåning, när polisanmälan faktiskt ledde någonstans! Det var inte bara jag som hade varit oförsiktig, utan det var uppåt 30 personer som hade gått i samma fälla. För ovanlighetens skull så hade polisen faktiskt fått tag på grabben. Dom föll alldeles nyss. Det är första gången som jag läser en dom, det var intressant i sig. Som hade framgått redan för ett halvår sedan så var han målvakt, själva hjärnan bakom bedrägeriet sitter och hukar i den brasilianska regnskogen någonstans.

Så vad är min poäng då? Jo, såhär. Målvakten, 19-20 år gammal, dömdes till två villkorliga månader och att betala tillbaka pengarna (vilka fanns kvar). Det är vanligt att förena villkorlig dom med dagsböter, men med hänsyn till ålder, ordnade förhållanden, bedömd ringa återfallsrisk och sådant så lät man bli att göra det. Och det är här jag blir fundersam. Jag brukar visserligen hävda att man inte helt ska bortse från och fnysa åt tit-for-tat i rättskipning, men det är inte hämnd det handlar om här; jag var till min förvåning knappt arg på killen ens när det begav sig. Det är lite konstigt, för även om jag hade varit dum så var det faktiskt inte mitt fel, det var han och inte jag som begått ett brott. Nej, det handlar om incitament och återkoppling på dåligt beteende. Det var förstås bra att han alls blev dömd. Men vad blev den konkreta följden? Att han ska betala tillbaka pengarna som han lurat till sig. Så, han nådde inte hela vägen med sitt brott, men han led ingen egentlig skada av det. Brottsregistret fanns han redan i (grov olovlig körning, vill jag minnas). Om han håller sig i skinnet ett tag så är det allt. Det är rätt och rimligt att han inte åker i fängelse, det skulle knappast ha förbättrat oddsen för laglydighet i fortsättningen. Men med dagsböter så hade han fått en kännbar återkoppling på att han hade gjort något fel. Det ska faktiskt svida lite, varför har man annars fortkörningsböter? Jag var inte med vid rättegången, jag kan ha missat någon väsentlig detalj. Men med vad jag vet nu så känns det mest som ännu ett exempel på missad chans till påföljd.