I veckan hade Metro en fet rubrik på förstasidan:
C vill att unga ska få lägre lön
Jag föreslår en alternativ men innehållsmässigt väsentligen ekvivalent rubrik:
Alla partier utom ett tycker att erfarenhet och yrkesskicklighet inte ska betala sig
Jag läste inte artikeln, men det är självklart att jag har lägre lön än kollegor med mer erfarenhet och skillz som i direkt jämförelse med mig skulle prod buttock. Det märkliga är att i vissa yrkesgruppen verkar detta uppfattas som orättvist.
Vid det här laget har naturligtvis Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet analyserats till leda, men jag ger mig också på den. Det dröjde nämligen innan jag läste själva artikeln; först såg jag bara en massa artiklar om Åkessons artikel. När jag sedan till slut läste originalet – det kändes som att det kommer att vara modern allmänbildning i en vecka att ha läst den – så var min första reaktion att det där var väl inte så farligt, jämfört med vad kommentarerna hade fått mig att vänta mig.
Antagligen kommer det sig inte bara av mina, eh, uppskruvade förväntningar, utan också av att han ägnar en väsentlig del av utrymmet åt att angripa islam. Emedan islam i sig knappast är värre än andra religioner så är det fortfarande religion, något jag som hårdhudad ateist ser negativt på. Det innebär ett försanthållande av sådant som det inte finns rimliga skäl att tro på, och sådant ser jag ingen anledning att försvara. Däremot ska folk givetvis få vara religiösa om de vill, religionsfriheten är ett av våra demokratiska fundamenta. Bara inte vidskepligheten börjar tränga sig in på områden där den inte har att skaffa.
Nå, nog inledning. Jag tänkte att jag skulle fiska artikeln, lite sådär halvseriöst. För att se vad jag landar med. Up and at’om:
En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba* västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden. Den västerländska erfarenheten ses som ett högre utvecklingsstadium, som resten av världen bara inte hunnit uppnå ännu.
*Oikofob är enligt den brittiske filosofen Scruton en person som föraktar sin hembygd. (Red. anm.)
Ärligt talat så förstår jag inte vad han säger här. Närmare bestämt så förstår jag inte hur oikofobin går ihop med den andra meningen. Jag förbigår stycket med vidare tystnad.
Detta är också anledningen till att dagens mångkulturella svenska maktelit är så totalt blind för farorna med islam och islamisering. Man utgår från att muslimer inte vill någonting hellre än anpassa sig till ett västerländskt levnadssätt och västerländska normer,
Nog hade det varit klädsamt att skriva ”alla muslimer” i stället för bara ”muslimer”? Det är obestridligt att det finns ett problem med integrationen av vissa muslimska invandrare (fråga bara Nalin Pekgul om Tensta) som inte beror på diskriminering från svenskt håll. Men att klumpa ihop alla muslimer sådär är trist.
liksom att islam i grund och botten är samma sak som kristendom, med den enda skillnaden att muslimer har ett annat namn på gud.
Därmed antar man också att man kommer att kunna tämja islam på samma sätt som sekulära krafter sedan århundraden tillbaka tämjt den europeiska kristendomen och förpassat den till den privata sfären.
Islam skiljer sig dock från kristendom på flera avgörande punkter, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt och synen på våldsanvändning.
Här har han faktiskt en poäng. Den muslimska världen har inte genomgått samma upplysningsprocess som den kristna gjorde med början på 1700-talet. Den kristna kyrkan har steg för steg tvingats göra skillnad mellan världslig och andlig makt – det har inte alltid varit så, fråga bara vad kejsarna av det heliga tyskromerska riket på 1300-talet ansåg om saken. I det politiska islam så finns ingen sådan åtskillnad, vilket torde vara ett av den muslimska världens största problem. Det finns liksom en (nå, flera, men det här är en av dem) anledning till att många muslimskt dominerade stater är så dåliga.
Men man ska för den skull inte i hastigheten glömma bort att många muslimska invandrare aktivt har flyttat från den sortens stat.
Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap. Dessa skillnader har också gjort att islam och den muslimska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen.
Detta, tillsammans med nästan 1400 år av krig och motsättningar mellan islam och det kristna Europa, tror sig nu dagens makthavare kunna övervinna i en handvändning.
Nå, jag skulle nog inte tillskriva just NT äran för upplysningen.
Och om Frankrike och Tyskland kunde bli sams, eller Sverige och Danmark, då ska det nog kunna ordna sig mellan Europa och islam också, vad som än hände vid Poitiers eller Wien.
Såhär långt tvingas man dock konstatera att islam har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat islam. Massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker.
Den första meningen är svår att kvantifiera. Självklart har det svenska samhället påverkats av islam, all invandring förändrar samhället. Det är en truism. Att Sverige knappast har påverkat islam i stort torde också vara trivialt. Däremot tror jag knappast att han har på fötterna för att säga att muslimer som flyttar till Sverige generellt förblir opåverkade, om det är det han menar. Och det där med de höga födelsetalen… Kris i befolkningsfrågan, någon?
Naturligtvis är en betydande andel av Europas muslimer inte bokstavstroende, även om de flesta studier som gjorts på området visar att fundamentalisterna är en stor och växande minoritet.
Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till islam som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland muslimska ungdomar i Europa.
I Sverige finns mig veterligen inga kända studier på området, men i en brittisk undersökning från 2007 uppgav 37 procent av de unga, brittiska muslimerna att de skulle föredra sharialagar framför brittisk lag och lika många ansåg att den som konverterar från islam skall avrättas. I andra studier från bland annat Frankrike och Tyskland kan samma mönster urskiljas.
”Stor” minoritet vete sjutton. Och det brukar finnas anledning att navigera försiktigt kring siffror som SD slänger sig med. Men visst, man ska vara bra oreceptiv om man inte ser att muslimsk radikalisering i Sverige och Europa är ett problem att ta på allvar. Däremot misstänker jag att min lösning på det problemet inte överensstämmer med Åkessons.
För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att islam skulle komma att bli Sveriges näst största religion
Um… hur tänkte han nu? Vi snackar 1989. Jag minns faktiskt 1989. Det var liksom ingen som blev förvånad över att det fanns muslimer i landet 1989.
att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med islam skulle leva under ständigt dödshot
Det här är faktiskt på riktigt, och ett av de problem som finns med hur islam fungerar i dag.
att ett tiotal muslimska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige
Oklart hur han räknar då, som SvD påpekar. Att det finns verksamhet med koppling till islamistisk terror i Sverige, framför allt då på organisationssidan, är helt klart. Och visst, hade man portat alla muslimer från anno datsumal så hade väl just den problematiken sluppits, men det känns som en överreaktion.
att ledande muslimska företrädare skulle framföra krav på införandet av sharialagar i Sverige
Också det har ju faktiskt hänt, även om det knappast rört hela sharia-paketet. Lyckligtvis är någons önskan om en lagstiftning inte samma sak som att lagen införs.
att svenska landsting skulle använda skattebetalarnas pengar till att skära av förhuden på fullt friska småpojkar
Lo and behold! Föga förvånande med ett parti som sveper så brett som SD så kommer man förr eller senare till någon enskild fråga där man är överens.
att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna
Detta tillbakavisas i SvD-artikeln jag länkar till ovan. Jag är inte speciellt förvånad över att SD slänger sig med sådana påståenden.
att svenska badhus skulle införa separata badtider för män och kvinnor, att svenska kommuner skulle överväga införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna
Visst, det är inte speciellt bra. Det finns ingen riktigt bra anledning för samhället att uppmuntra könssegregering.
att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött
Angående det förstnämnda så har han rätt – helt enkelt för att halalslakten egentligen räknas som djurplågeri, och religionsfriheten är en negativ rättighet, inte positiv. Man kan faktiskt inte – eller borde inte kunna – motivera djurplågeri med vidskeplighet.
Angående det andra – jag vet inte hur vanligt det är, men är det verkligen ett problem? Det finns säkert många andra saker som inte heller serveras i skolmaten. Marulk till exempel. Är det någon som egentligen lider av att inte få fläsk i skolan?
att svenska skolor skulle införa nya lov för att fira avslutningen på Ramadan samtidigt som kyrkliga skolavslutningar förbjuds på fler och fler skolor och så vidare
Här blir det, från min horisont, förvirrat. Antingen ska skolan vara helt sekulariserad, och då är det rimligt att inte vara i kyrkan. Eller också tar man hänsyn till olika religioner, och då är det rimligt att förlägga någon enstaka studiedag till slutet av Ramadan. Är det ett hot eller ett problem på något sätt?
Eller okej, han har något som liknar en poäng om dessa sker samtidigt, som han skriver. Men problemet ligger ju i så fall i en förvirrad skolledning, inte i någon massinvandring.
Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten. Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.
Den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit ”svenskt” eller ”europeiskt”.
Det här stycket innehåller egentligen ingen information. Om något så är det ett uttryck för en känsla.
Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.
Men hur tänkte du nu?
Om vi ska tro min fiskning så har artikeln inte utan framgång
a) Pekat på några svenska tillkortakommanden i integrationsprocessen – dock utan att nämna det stora misslyckandet, att få in flyktinginvandrare på arbetsmarknaden.
b) Pekat på en del problem som bevisligen finns med islam i dag.
Åkesson har dock inte varit speciellt bra på att etablera den länk som rimligen skulle behövas för att bunta ihop alla muslimer till ett kollektivt problem.
För mig får man gärna basha islam i sig. Det är en religion, och religioner bör bashas. Det var inte genom att tassa på tå runt kristendomen som sekulariseringen av den kristna världen kom så långt som den har gjort. Men Åkesson ger inte intryck av att göra skillnad mellan islam, islamism, muslimer och islamister. Det smickrar honom inte.
Ändå är jag inte speciellt upprörd. Antagligen för att det kommer just från SD, och det här är precis vad jag förväntar mig av dem. Om Mona Sahlin hade skrivit samma sak så hade jag antagligen skummat av rättmätig harm. Jag blev ju som tokig när Göran Persson började dravla om social turism (och fick andra med sig, vilket bidrog starkt till att jag lämnade Folkpartiet; jag blir fortfarande arg när jag tänker på det), och det här är klart värre. Men när jag såg rubriker om nazism så hade jag liksom förväntat mig mer – även om jag borde ha vetat bättre när jag såg att det var den gamle token Jan Hjärpe som varit i farten igen.
Jaha, så hur ska jag avsluta? Är det en rasistisk artikel? Ja, det måste man nog säga. Inte riktigt så illa som jag hade trott, men de där ounderbyggda påståendena om våldtäkt och brottsbenägenhet känns svåra att kalla något annat. I övrigt känns den primärt mer virrig. Och då ska man komma ihåg att det här är SDs hemmaplan. Resten är mest Potemkinkulisser för att låtsas ha någon politik som inte handlar om invandring.
Skratta nu barn, för roligare än så här blir det inte.
Jag har med ett halvt öra lyssnat på Godmorgon Världens första timme, och jag förstår att mina oceaner av läsare vibrerar av iver över att få läsa vad jag anser om den. Väntan är nu över. Jag har två kommentarer.
Ett:
Det här med en kärnvapenfri värld. Det är, minst sagt, en trevlig tanke. När jag fantiserar att det är sant så blir jag alldeles varm och lugn.
Men. Get real.
Är det någon som på allvar tror att Nordkorea kommer att skrota sina kärnvapen om bara resten av världen gör det? Det är deras främsta trumfkort, och det kommer bara att bli än främre om de är ensamma om det.
De kommer förstås inte att vara ensamma om det. Iran dolde sitt atomprogram i arton år, och så sent som för någon vecka sedan så fick den som eventuellt, mot bättre vetande, tvivlade bevis för att de fortsätter att smussla.
Cat’s out of the bag. Kärnvapnen är här för överskådlig tid. Det vore skönt med en kärnvapenfri värld, men om nu Nordkorea och Iran (bland annat) ska ha kärnvapen så är det faktiskt en försämring om det bara är de som har det.
Två:
SD och regeringsbildningen. Vi antar ett läge där SD kommer in i riksdagen och blir vågmästare. Vad göra?
Jag är verkligen inte först med att skriva det här, men ett fullt realistiskt alternativ är att nuvarande regering regerar på i minoritetsställning. Som Sverige fungerar så skulle det krävas misstroendevotum för att fälla regeringen – och vänsterblocket skulle behöva gå ihop med SD för att göra det. Det skulle alltså vara vänsterblocket som behöver SD för att fälla regeringen, inte regeringen som behöver SD för att sitta kvar. Nå, Sahlin har ju lovat dyrt och heligt att aldrig göra sig beroende av SD. Case closed.
Uppdatering
Jag ser att Per Gudmundson på SvDs ledarsida gör väsentligen samma observation.
eller
KD har rätt!
SvD skriver om det kommande kyrkomötet och det troliga beslutet att säga ja till samkönade vigslar. KD i kyrkan är emot:
Istället för en ny vigselordning vill Marianne Kronbäck att kyrkan avsäger sig vigselrätten. På så vis kan samhället stå för den juridiska delen som eventuellt kompletteras med en separat bröllopsakt i kyrkan.
Och det är förstås helt riktigt. Vi borde visa att vi menar allvar med kyrkans separation från staten. Låt, som Kronbäck säger, staten stå för det juridiska. Staten ska inte ha några synpunkter på kön eller sexuell läggning bland de två som önskar ange varandra som närmaste anhöriga. Den som utöver detta vill ha en ceremoni i sin kyrka, sin hockeyklubb, knypplingsförening eller frimurarloge är fri att göra så, utan att det har någon som helst juridisk betydelse. Den klubb som ställer speciella krav på sina medlemmar får göra det. Varför inte, liksom. Det är egentligen inte konstigare än att en kvinnoförening bara släpper in kvinnor, eller en muslimsk församling bara släpper in muslimer. Jag tycker att det verkar lite frånstötande med en kyrka (eller knypplingsförening) som säger att vi finns bara till för heterosexuella, men att lagstifta om deras medlemsregler? Nä. Låt dem ha sin hemliga klubb i fred, om det är det de vill.
Nu är varken det här med statens neutralitet – varför bara två, varför inte också antalsneutralitet? – eller privata sammanslutningars preferenser – varför ska inte också restauranger få vägra svarta eller homosexuella? – riktigt så enkelt. Men det får bli en annan postning.
På DN Debatt i dag skrivs det om en rapport som sägs visa att allmän arbetskraftsinvandring, alltså utöver att ta in experter, inte hjälper de offentliga finanserna. Det stjälper inte heller, men någon stor boost ska man tydligen inte tro på.
Det är inget fel att räkna på det, det skadar inte att ha reda på siffrorna. Bara man inte får för sig att det är hela argumentet.
Om någon vill komma till Sverige och kan försörja sig så ska hon naturligtvis få göra det. Människors fria rörlighet är något gott i sig. Om det också stärker de offentliga finanserna så kan det vara en bonus, men det är inte en nödvändig förutsättning.
Och här håller jag på att gå i min egen fälla, genom att börja rada upp varför jag ur ett svenskt nyttoperspektiv tror att det vore bra med en större allmän arbetskraftsinvandring. Men det är inte det som är poängen i den här bloggposten. Poängen är just det goda i rörligheten i sig.
Därför hoppas jag att det här inte tas till intäkt för att hejda skiftet till större öppenhet för arbetskraftsinvandring.
Lunchpaus!
Nu har det varit val i Norge, och vänsterblocket har vunnit så att de kan sitta en mandatperiod till. Jag som på det stora hela stödjer Alliansen i Sverige (särskilt jämfört med innevarande opposition), borde jag vara ledsen över det?
Jag har inte en aning.
Det hade varit en sak om jag hade följt den norska politiken så att jag faktiskt hade någon koll att tala om, som jag gjorde med det amerikanska valet. Men bara för att jag befinner mig på högra planhalvan i Sverige så är väl inte det någon garanti för att detsamma gäller i andra länder. Jag menar, jag har röstat på vänsterhalvan i Sverige förut, och även om det just nu känns avlägset så kan vi mycket väl så småningom hamna i ett läge då Alliansen eller dess motsvarighet tappat geisten och är så trött, apatisk, korrumperad och idélös som S var sist det begav sig, samtidigt som oppositionen har tänt till och lagt de värsta galenskaperna på hyllan. Kanske är det så i Norge nu. Inte vet jag. Däremot vet jag att det skulle kännas väl märkligt att reflexmässigt stödja Berlusconi för att han inte är vänster.
Inte desto mindre är det det många verkar göra. Nå, inte så ofta med just Berlusconi. Men både från höger och vänster i Sverige så har jag en bestämd känsla av att man reflexmässigt tar ställning för vad som kallas höger och vänster i andra länder, utan att egentligen ha mer koll än vad som står på själva etiketten. Det tycker jag är konstigt. Eller nej, inte konstigt. Säg anmärkningsvärt.
eller
Ingen pårökt utan eld?
Mitt förra inlägg renderade en del kommentarer och en del kritik mot mina källor, eller frånvaron därav. Jag tänkte bemöta det nu, kombinerat med en liten utökning av resonemanget.
Signaturen Rickard hänvisar till European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA) med siffror som säger att drogdödligheten i Portugal har gått upp något, tvärtemot vad jag påstod. Men när jag följer länken så verkar det som om den siffran är mätt på ett lite konstigt sätt som gör att man kan fråga sig vad den säger. Jag är inte beredd att helt avfärda den, men den ska nog användas med viss försiktighet.
Rapporten som The Economist läst finns här. Jag har skummat runt lite i den, och hänvisar här till figur 11, över knarkdödar i Portugal:
Narkotikadödsfall i Portugal
Vidare påpekades det att Sverige har ett lågt användande av narkotika bland skolungdom. Och det stämmer, men det är inte det som är min poäng. Jag inriktar mig (i den inrikespolitiska delen) på folk som fastnar i och ytterst dör av missbruk. Hur ser det då ut där egentligen? Jag får erkänna att jag inte kontrollerat mina källor, som bestått av vad andra skrivit på området. Nu grävde jag hyggligt djupt i EMCDDA-arkiven. Måttet jag letade efter var drogrelaterade dödsfall per capita och land i Europa. Till slut hittade jag det, här. Det ska sägas först att siffrorna är några år gamla och att alla länder inte mäter på samma sätt – till exempel kan man misstänka att Portugals siffror är överdrivna, och för ett par andra länder kan man undra vad som pågår bakom siffrorna. Men, som en första approximation, låt oss ta siffrorna rätt av. Vad finner vi då?
Bilden för DRD (Drug Related Deaths) är mycket likartad mellan de två kategorier jag tittat på, totala dödsfall och dödsfall i åldrarna 15-39 år. Sveriges dödlighet är något över medeltalet. Följande länder har lägre dödlighet än Sverige:
Belgien, Tjeckien (endast för 15-39 år), Spanien, Frankrike, Italien, Lettland, Litauen, Ungern, Malta (endast på totalen), Nederländerna, Polen, Portugal, Slovakien, Bulgarien, Rumänien
Det här kan man nu tolka på (minst) två sätt. Det ena är att a-HA, Sverige har alltså inte superhög dödlighet! Nej, där verkar jag ha varit fel ute, vilket onekligen tar en del av schvungen från min argumentation. Men inte särskilt mycket, för jag är mer benägen att säga så här:
Med sin hårda narkotikapolicy så lyckas Sverige… högst mediokert. Vi är faktiskt sämre än snitt i Europa, om än inte mycket. Färre dör i Portugal, och vi fullständigt utklassas av Nederländerna. Ni vet, Europas drogcentral.
Vad kostar då egentligen Sveriges egna krig mot narkotikan (eller, som någon skrivit, krig mot narkomanen, som det utvecklat sig till)? Tja, kolla till exempel den här artikeln, med rubriken ”Narkotikabrott ger högre straff än dråp”. 56 procent av dem som döms till fängelsestraff på fyra år eller mer döms för narkotikabrott. Ungefär en åttondel av alla som lagförs gör det för narkotikabrott, ofta då ringa brott som innehav. (Tack Mattias Svensson för det grävandet.) Det är alltså en stor del av rättsväsendet som håller på med att jaga brukare och missbrukare, och det är ju knappast som om vi har för hög uppklarandegrad på andra brott. Så vad får vi för den här polisiära verksamheten?
Ingenting!
Inte lyckas vi i alla fall hindra folk från att knarka ihjäl sig. Däremot lyckas vi ytterligare tränga ut några av samhällets redan mest utträngda medlemmar, samtidigt som Holland och Portugal, som gått över till att se beroende som ett medicinskt problem, lyckas bättre med att förhindra dödsfall.
Ett rimligt antagande är att när folk verkligen börjat knarka ned sig så utgör lagstiftning ingen väsentlig avskräckning för att fortsätta. Däremot kan vi vara säkra på att lagstiftningen avskräcker från att söka hjälp. Way to go.
Och här har vi inte ens berört effekten på länder som Colombia och Guinea, frågor som man med visst fog skulle kunna hävda är viktigare än vad som händer här hemma.
Min sammanfattning av det här är att den statistik jag hittat inte förändrar resonemang och slutsatser i förra posten. Jag gissar att jag får återkomma och bena upp resonemanget ytterligare på ett par punkter, men man kan inte klara allt i ett inlägg.
eller
Hur man gör sig partipolitiskt omöjlig
Nu är både jag och tiden mogen att göra upp med en dålig narkotikapolitik. Det är dags att komma ut som drogliberal.
Inte allt, men mycket av det som jag skriver här har jag inte tänkt ut på egen hand. Däremot har jag blivit mer och mer övertygad ju mer jag läst i ämnet. Men det är väl ofta så det är med åsikter, man formar dem sällan i ett vakuum.
Drogliberal är ingen bra etikett egentligen. För mig är det inte i första hand ett ideologiskt ställningstagande. Visst finns det element som överensstämmer med liberal ideologi, som att var och en bör få bestämma över sin egen kropp. Att stanna vid det tycker jag dock är att göra det enkelt för sig. Droger med sin förmåga att äta sig in i en människas beslutsfakulteter, och med sina ofta förödande sekundära konsekvenser för den närmaste omgivningen, kan jag inte se som en riktigt så enkel fråga. Men så är mitt ställningstagande också främst praktiskt motiverat.
Var är vi nu?
Jag har också varit en hardliner i knarkfrågan. Knark ska vara totalförbjudet och all hantering bestraffas hårt. Och det är så Sverige fungerar i dag. Vi är ovanligt hårda i vår narkotikapolicy. Relativt lindriga narkotikabrott kan bestraffas hårdare än både misshandel och mord. Men vart har det lett oss?
Har vi färre missbrukare än andra länder? Nej. Om något så har Sverige fler narkomaner fast i missbruk än jämförbara länder med mer relaxad policy.
Klarar sig våra missbrukare bättre än i andra länder? Nix. Svenska missbrukare dör som flugor. Vår dödlighet är skyhög.
Det här avspeglar sig i en massa halvsekundära frågor, som att vi vägrar sprututbytesprogram trots att vi vet att det skulle bespara många narkomaner mycket lidande.
Det är helt uppenbart att den hårda vägen inte fungerar. Vi snackar här om några av samhällets allra svagaste individer. Om samhället menar allvar med att svaga ska skyddas så kan vi inte ignorera det här. Expressen kan köra sin pinsamhetssnurra om fattiga barn hur många varv som helst, men det här är några av de verkligt fattiga och utsatta.
Vad göra?
Vi måste ta ett nytt grepp, och jag tror att rätt väg är att sluta se knark som ett polisiärt problem och börja se på det som ett medicinskt problem i stället. En god del av problemen kommer sig av att det är så himla olagligt med droger att så fort man försöker närma sig problemet så tvingas man liksom spela med i olagligheter. Det är ju också rätt självklart att man drar sig för att söka hjälp om man vet att man kastas i fängelse om man erkänner att man har ett problem.
Flera länder har avkriminaliserat narkotika för personligt bruk. Holland är mest känt, men även Portugal har gjort det. The Economist skrev om det härom veckan. Domedagsprofeterna hade förstås julafton, men lyckligtvis kom de på skam. Förvånande nog tycks inte narkotikaanvändningen ha ökat, åtminstone inte missbruket. Det skulle jag nog ha förväntat mig. Rimligen borde knarket bli mer lättillgängligt, vilket man kan tänka sig skulle öka användningen. Visserligen försvinner det spännande i att göra något förbjudet, men ändå. Ändock; användningen av tunga droger i låga åldrar har sjunkit. Portugal har över huvud taget ett av Europas lägsta cannabisintag.
Deltagandet i avvänjningsprogram har ökat, men det hålls för troligt att det mest beror på att folk som känner att de börjar tappa greppet törs närma sig sådana när de inte kriminaliseras. Dödligheten och sjukdomsspridningen har sjunkit dramatiskt.
När man lämnar skrämselpropagandan och tittar på data så talar alltså det mesta för att en avkriminalisering är rätt väg att gå.
Inte brottsligt, men fortfarande olagligt?
Det är dock viktigt att komma ihåg att även om användandet är avkriminaliserat så är knark fortfarande olagligt. Jag tycker att vi bör gå längre, och göra allt knark lagligt. Argumentet går så här:
Hittills har vi bara tittat på vad den hårda knarklinjen (jag får anstränga mig för att inte skriva ”knarklinan”) gör här hemma hos oss. Men hur ser det ut i ursprungsländerna? Vad gör den med länderna där narkotikan produceras? Ja jävlar. Där kan vi snacka elände. Land efter land har slitits sönder av strider mellan drogbaroner och staten, sådan den nu är. Colombia känner alla till, men det finns fler fall. Guinea betraktas nu som en failed state då det nyligen blivit ny transitcentral för narkotika på väg till Europa, och det har börjat pratas om att Mexiko kan vara på väg åt samma håll. Jag menar, Mexiko! Det är ingen bananrepublik vi pratar om. Det får våra inhemska problem, ehuru fruktansvärda på individnivå, att framstå som rätt beskedliga.
Och varför blir det så här? Varifrån kommer knarkbaronernas resurser? Jo, från försäljningen på gatan förstås. Knark är svindyrt. Men varför? Det är i allmänhet inte svårt eller dyrt att producera. Nej, det är distributionen som är dyr. Den är dyr för att det är så ohyggligt olagligt, vilket driver upp distributionskostnaden något extremt. Det är de kostnaderna som bekostar kaoset och mördandet i producentländerna och distributionskedjan, och det är de kostnaderna som gör att tunga missbrukare måste begå en massa brott – mot folk som aldrig haft med knark att skaffa – för att ha råd med skiten.
Jag förespråkar ett alexanderhugg. Gör narkotikan laglig. Sälj den på ett lagligt och kontrollerat sätt, som cigaretter. Då borde man också kunna få in en kvalitetskontroll, så att användaren vet vad hon stoppar i sig. Det borde dramatiskt kapa priset på knarket, så att det i slutändan kanske inte är mer lukrativt än att smuggla just cigaretter. Vilket ich för sig görs. Men inte sticker det några länder i brand.
Men är det inte för farligt?
Visst, speciellt tyngre narkotika kommer inte sluta vara farlig och mycket beroendeframkallande för att man legaliserar den. (Däremot kan kvaliteten som sagt kontrolleras, vilket i sig är en risksänkare.) Även om de data som finns talar emot det så kan man inte utesluta att ett antal personer som annars inte skulle ha trillat dit på narkotika kommer att göra det. Själv kommer jag knappast att göra det – nog för att det vore intressant att testa om heroin är så fantastiskt som pundarna i Trainspotting tycker, men det är knappast värt risken att prova. Det är min värdering i alla fall. Men alla tänker inte som jag.
Men se det så här. Hur mycket värre kan det bli? Vi vet att dagens politik leder till en myckenhet lidande här hemma, och fullständigt monstruöst lidande annorstädes. De data som finns pekar tämligen entydigt på att ett lättande på kriget mot knarket ger positiva resultat. Drogpolicyn har i decennier styrts av vad som bäst benämns religion (Hör du mig, Birgitta Rydberg? Och ungefär resten av landets politiker, när jag tänker på saken.), med förfärande resultat. Varför inte testa att använda oss av data och empiri, som omväxling?
Jag kan inte veta att det skulle sluta lyckligt, men nog sjutton är det värt ett försök.
Jo, det är sant. Bland alla stolligheter som jag drömde i natt så dök det upp ett resonemang som jag fortfarande, nu när jag är hyfsat vaken, tycker håller. Det handlar om gymnasieelevers rätt att få välja skola, och i någon förlängning friskolors existens.
Att propagera för det kan tyckas vara att slå in väldigt öppna dörrar. Men då och då dyker det upp någon förhållandevis ledande politiker som ömmar för skolan den kommunala skolan den kommunala skolans personal den kommunala skolans administratörer och tycker att det är ett elände att eleverna inte är hänvisade till den närmaste kommunala skolan.
Då undrar jag – och det är här drömmen kommer in – om man tycker likadant om universitet. Ska man även där vara hänvisad till sitt närmaste universitet? Ska högskolor som inte drivs i statlig regi (HHS och Chalmers må vara de enda exemplen som jag känner till) förbjudas? Högskolan fungerar ju rätt mycket som ett skolpengsystem. Är det också fel? Och om det är rätt, varför är det fel på gymnasiet?
Jag håller inte andan i väntan på svar.
För det tar inte slut med galenskaperna. Som DN och SvD rapporterar så tänker Israels tydligen inte fullt tillräkneliga regering protestera officiellt hos svenska UD:
”Pressfrihet innebär att publicera sanningen och inte lögner”
Och då ska regeringen avgöra vad som är sant också, va? Att ta sig för pannan och stöna (2:20 in i klippet) tycks mig inte tillräckligt.
Samtidigt i Sverige så intervjuas Boström, upphovsman till den eländiga artikeln, i P1 Morgon. Där hade han chansen att visa om han över huvud taget hade något på fötterna. Det hade han förstås inte. Däremot passade han på att få in en referens till judens makt över medierna (eller med de ord han valde, ”Israel har världens största propagandaapparat”, om jag minns rätt). Någon som är med på ett bingo i antisemitiska myter?
Mot honom talade Anna Veeder sansat, kanske väl återhållsamt för min smak (även om jag kan förstå varför). Läs gärna hennes längre redogörelse på Newsmill.
Samtidigt, på Aftonbladet… så fortsätter man att löpa amok i det intellektuella vardagsrummet. Jag har främst två saker att säga om det.
Tidigare poster i samma ämne:
Har alla blivit galna, nu igen? i förrgår och This just in: Judar äter barn i måndags.
