Som jag ser det hade Juholts privata klanterier nästan ingenting med avgången att göra. Visst kan det vara så att jag fäster alltför liten vikt vid politikers privata haverier – kanske mindre än vad som egentligen vore befogat – men om lägenhetsstrulandet skulle ha fällt honom skulle det ha gjort det i oktober, inte nu.
Låt mig göra några nedslag i Juholts rent politiska gärning som S-ledare.
Tidigt sade han att han och facken var på gång att sätta sig ned och snacka pensionsuppgörelse. Men nej, det hade han hittat på själv, facken var inte alls intresserade.
Hans hattande i Libyen-frågan är legendariskt material. Maken till oproffsig hantering av en fråga som bokstavligen var på liv och död kan inte ha setts sedan tsunamin 2004.
Han schabblade bort partiets skuggbudget så att vi knappt ens i dag vet vad som står där på riktigt och vad som är någons hugskott. Den gamla frågan ”Hvad vilja socialdemokraterna” har aldrig varit mer aktuell.
Och så det galna, GALNA utspelet om att alla mobiloperatörer ska ha full täckning i hela landet; ett utspel som inte ens verkade vara ögonblickets ingivelse, utan en genomtänkt – i någon bisarr mening av genomtänkt – ståndpunkt.
Det var fel av Storbritannien att inte vilja vara med i den uppseglande europakten, men också fel om Sverige vill vara med. Försvaret har för lite pengar, men försvaret ska inte få mer pengar.
Slutligen så den klart och tydligt formulerade anklagelsen att regeringen gjort upp om försvarspolitiken med SD i riksdagen, innan SD kommit in i riksdagen.

Jag tror inte att det där är en fullständig uppräkning. Icke desto mindre är det ett spektakulärt facit på tio månader. Hade ett (1) av haverierna inträffat hade man väl kunnat komma undan med det, alla politiker kan klanta sig någon gång även i politiska frågor. Sätter man det i system är det en annan sak.

Socialdemokraterna knotar numera ofta med att de inte når ut med sin politik, att de aldrig får prata politik. Jag tror inte det stämmer. Allt det jag räknat upp här är politik. Det är inte frågan om att någon gjort juridiskt eller moraliskt tveksamma manövrer privat. Juholt har hela året pratat politik, nått ut med sitt politiska budskap – och precis det har varit problemet. Inte i något enda av fallen här har det i efterhand visat sig att media förvrängt eller hittat på, utan Juholt har helt och hållet för egen maskin schabblat bort sig själv och socialdemokratin.
Inte så att S inte redan hade svåra problem, men Juholt gjorde inte precis saken bättre.

Som jag flera gånger skrivit tidigare: Man behöver inte hysa omsorg om S för att tycka att det är bra att Juholt går. Medan Juholt varit S-ledare har regeringen inte behövt göra mer än att hålla en politisk linje en eftermiddag för att framstå som det mest kompetenta alternativet. Det är inte nyttigt någonstans. En regering behöver en kompetent opposition och granskning av sin politik. I den bästa av världar kan vi få det igen.

Det bygger dock på att S tar sig samman och slutar säga saker som att vi ska inte skylla på medierna… men det var mediernas fel. Uttalanden som det från VU-medlemmen Ulvskog inger tyvärr inte några större förhoppningar i den riktningen. Behovet av en rejäl reality check kvarstår tydligen.
Det var inte medierna, det var inte butlern med dolkstöten i tunnelbanan (ja jag vet att det inte var ett Juholt-utspel).
Juholts fall var Juholts fel.

Ja, han stod för god underhållning, inte på samma sätt som Jan O Karlsson, men ändå oöverträffat sedan honom. För det bjuder jag på en bild till alla sörjande S-anhängare.

Okej, jag fotade kitsch till annat, men så hände det här och då passade den bilden så bra.

Juholts politiska gärning sedan tillträdet som partiledare får benämnas ”kulpo”. Att veta om man skulle skratta eller gråta var dock aldrig helt lätt, med tanke på det allvarliga i att riksdagens största parti leddes av någon som tycktes stamma från S-versionen av Drönarklubben.
Göran Greider tycker nu att det var mediernas fel att Juholt behövde avgå. Den som följt svensk politik det senaste året kan lätt se att det är strunt. Mycket stora delar av Juholt- och S-bevakningen har handlat om Juholts sakpolitik, och det har varit smärtsamt uppenbart att det fanns, låt oss säga, ofullkomligheter i kompetensen.

Juholt personifierade i sitt avgångstal (DN, SvD) en del av det som är fel med socialdemokratin. Han inledde med

Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat

Jag vill gärna se valet av politiskt parti som något man gör efter att ha tänkt igenom ideologi och sakpolitik ordentligt, inte något man predestineras till. Ska S åter bli att räkna med vill det nog till att man slutar lita på att folket kommer strömmande för att deras föräldrar gjorde det.

Den givna frågan är förstås vad som händer nu, vem som tar över. Jag lär få anledning att återkomma.

Det är roligt. Vetenskap och Folkbildning – VoF – har i ärlighetens namn av födsel och ohejdad vana länge inte varit speciellt bra på att synas; antagligen en följd av att till stor del ha bestått av människor som i första hand är akademiskt orienterade snarare än drivna PR-sluggers. Det har hänt en del på den fronten på sistone, men självfallet finns mycket kvar att göra. Då känns det lite extra värdefullt att föreningen väcker uppmärksamhet på ett sådant här sätt.

Så, i korthet – hurra för det!

Det är inte alltid helt enkelt att avgöra. Har vi till exempel fått se så mycket av Sarkozy att vi tröttnat på honom? Har Segway slagit? Segwayentusiaster som undertecknad påpekar att Segway i Sverige åtminstone hade ett klart bättre 2011 än 2010. Ibland dyker det också upp en förutsägelse i stil med att det ska ha gått bra för… ett namn. Ett namn som ingen känner igen och den som gjorde förutsägelsen är inte med detta år. Det antas då att det rör någon form av idrott, varpå många – men inte alla – av de närvarande får något glasartat i blicken.
Kjol för män har fortfarande inte slagit, men bland träffar förra året kunde vi notera att en lyriker skulle få litteraturpriset och att Maud Olofsson skulle avgå och ersättas av Annie Johansson. Att Saab skulle gå i konkurs var kanske en lågoddsare men ändå nära ögat.

Jag tenderar att missa de flesta nyårsfrukostarna också och bidrog inte med någon profetia förra året, men i år var jag där och hävde ur mig spontanprofetior på löpande band. Jag tänkte ta upp dem här också, denna gång med en kort motivering, något som vanligen inte ingår på frukosten. Jag kommer knappast att komma ihåg alla, och jag har säkert också glömt precis hur jag formulerade de jag ändå kommer ihåg. Men ändå, här är Profetior 2012! I ingen särskild ordning.

Storbritanniens regering faller/spricker – Egentligen tror jag inte det, men den är redan ansträngd till följd av idogt spararbete och Camerons äventyr (genomlevda och kommande) i EU lär inte göra saken lättare. En distinkt möjlighet, och det är trist att bara gå på lägsta odds!

Perus regering faller – Den nye president Humala har redan hunnit med en regeringsomdaning och gjort tvära kast i sin hållning. Det kanske håller, men det känns inte långsökt med eroderat stöd.

Bolivias regering faller – Morales har haft problem nästan sedan start. Det är kanske inte värre nu än nyss, men det känns hela tiden som att det hänger på en tråd.

Argentinas regering faller inte – Ekonomin må vara på väg utför, men Kirchner klarar minst ett år till. (Obs – Kirchner är president och inte regeringschef. Jag erkänner villigt att denna profetia kan vara lite off, jag har dålig koll på hur Argentinas statsskick är uppbyggt.)

USA går över till metersystemet – (alltså SI-systemet) Kommer givetvis inte hända, men vad bra det vore.

Inga partiledare för svenska riksdagspartier avgår (Ohly räknas inte) – Sjöstedt sitter förstås kvar. C har just bytt och det ska till något extraordinärt för att de ska göra det igen i år, dito för MP. Björklund sitter nog säkert, likaså Reinfeldt och Åkesson. KD är skakis, men verkar just lite osnyggt ha kväst ett uppror och det kanske är bra så den här gången. S är förstås det stora frågetecknet, men Juholt har klamrat sig kvar såhär långt och partiet är nog inte jättesuget på en ny ledarvalsprocess.

Fler döda i våldsdåd i Irak 2012 än 2011 – Ett utslag av pessimism. USA har åkt hem, på Iraks regerings begäran visserligen men det verkar vara rätt mycket Sadr bakom det beslutet. Vissa element kan ha hållit sig lugna just i väntan på att USA ska åka hem så att man får mer spelrum. Stora motsättningar och en en dysfunktionell regering; även med ett starkt försvagat irakiskt Al-Qaida skulle det inte förvåna om sekteristiskt våld åter flammar upp.
2645 döda 2011 enligt officiell statistik.

Färre döda i våldsdåd i Afghanistan 2012 än 2011 – Ett utslag av optimism. Det vore mycket att säga att det går bra i Afghanistan, men den afghanska underrättelsetjänsten och armén blir allt starkare, mer självständiga och kompetenta. Samtidigt är talibanerna under hårt tryck, och inte alla talibaner verkar övertygade om det kloka i att urskillningslöst spränga en massa afghaner.
Jag hittar inte på rak arm någon helt klar siffra för Afghanistan, men det skulle kunna ligga på drygt 2000 döda 2011 (liksom för Irak övervägande resultatet av upprorsgruppers förehavanden).

Tydlig ökning av attacker mot Israel av Hamas och/eller Hizbollah – Här utgår jag från Iran, som utövar tungt inflytande över båda grupperna. Man kan nog lugnt räkna med att detta inflytande kommer utnyttjas om det kommer till våldsamheter rörande Irans kärnvapenprogram. Egentligen behövs det inte andra våldsamheter för att detta ska hända, och Iran kommer knappast att kasta första stenen mot USA i den här frågan. Det nyligen levererade hotet mot USAs hangarfartyg lär vara utan verklighetsförankring, det finns inget skäl för Iran att ge någon annan ett så tydligt casus belli som en direkt attack. Men det finns annan sorts press, och Iran är redan under ganska hård sanktionspress. Det är inte alldeles långsökt att tänka sig att Iran pushar för ökad våldsamhet från Hizbollah/Hamas för att, utan att få blod på sina egna händer, visa att man kan ställa till med elände om man inte får som man vill.
Det är inte helt entydigt. Man kan tänka sig att en mer Hamas-vänlig regering i Egypten gör Hamas mindre beroende av Iran, men det är, som hela det här inlägget, spekulationer.

Tydliga steg i auktoritär riktning i Rwanda – helt enkelt för att det verkar vara på väg åt det hållet.

Obama vinner presidentvalet i höst – Inte för att han är så rasande populär, det är han inte. Men republikanerna är i dåligt skick, dominerade av republikanska fundamentalister. Den mest valbare kandidaten är antagligen Mitt Romney, men det kan mycket väl bli så att han för att vinna sitt partis nominering måste inta ståndpunkter som mittenväljarna har svårt att svälja, och som han själv får svårt att backa från, trots tidigare visad skicklighet på detta område.

USA, Kina och Australien uppvisar mer kompromissvilja i klimatfrågan – Om jag inte alldeles missminner mig tror att de redan börjat göra det, inte minst om man jämför med klimatmötet i Köpenhamn. Inte så hisnande förutsägelse alltså, speciellt som bedömningen kan bli rätt subjektiv.

Det blir ett jäkla tjat om mayakalendern – En hygglig lågoddsare, jag har redan hört på radio – P1! – intervju med en religionshistoriker, gjord så att det skulle låta som om det är vettigt att förvänta sig något. Oh dear.

Dödslistan – Något av en specialitet har varit att jag bidrar med många namn till denna. Jag brukar gissa på påven, men hann inte först med det i år. Tror jag nöjde mig med Fidel Castro. Funderade på Chávez (hur är det med USA-cancern?), men avstod.

Jag har säkert glömt något, men det märker jag förhoppningsvis senast om ett år när vi går igenom facit på nästa nyårsfrukost. Tills dess är det bara att hoppas att jag har fel i mina mer pessimistiska profetior!

Uppdatering (några dagar senare)
Jag kom på två profetior jag glömde ovan.

Det tas beslut om höjda trängselskatter och att Essingeleden ska avgiftsbeläggas – Tja, vem vet.

Aftonbladet anlitar väderorakel – Kanske en av årets främsta lågoddsare. Undrar om det inte redan hänt, jag tyckte jag såg en löpsedel med den stilen igår.

Men först en utvikning! Till att börja med kan vi konstatera att V inte föll i fällan att välja en kvinna just för att hon var kvinna, vilket åtminstone en utomstående betraktare kunnat få för sig varit aktuellt. Dinamarca, som det väl blivit i så fall, har säkert utmärkta kvaliteter även sin livmoder förutan, och jag tycker alltid det är trist när människor som tror sig kämpa för jämställdhet låser sig vid sådana biologiska kvaliteter.
Det påminner mig om när jag i upptakten till förra presidentvalet i USA lutade åt att heja på McCain (det slutade med att jag efter McCains högst mediokra valrörelse var glad att jag slapp välja), och då fick visst spott och spe för hur jag kunde stödja en vit heterosexuell man när det fanns både en svart och en kvinna att välja på. När det blev fresh att välja sin kandidat efter hudfärg och sexuell identitet förstod jag aldrig.

Nå, Sjöstedt alltså. Som de flesta andra tror jag att han har potential att ta V till högre opinionshöjder än Ohly hade. Dock löper han uppenbar risk att ha drabbats av Wallström- eller Bildt-syndromet: han har varit borta länge från den svenska dagspolitiken och uppfattas av många på något diffust sätt ha gjort bra saker någon annanstans. Det är sålunda lätt att klistra sina egna förväntningar på honom, och besvikelse kan lätt infinna sig när det visar sig att han inte är kraftfulle räddande ärkeängel man fantiserat ihop.
Dock: han är inte rättroende gammelkommunist, och bara det kan han nog komma en bit med. DN skriver:

Sjöstedt skrev på det första uppropet från Vägval Vänster, från de så kallade förnyarna i partiet. På motståndarsidan fanns Rossana Dinamarca.

Då var fraktionsstriderna hårda. Under Ohlys ledning har de bilagts.

Tja, det är ett sätt att uttrycka det. Mitt minne är att fraktionsstriderna utmynnade i att gammelkommunisterna vann och förnyarna tvingades ut i kylan. Därefter kunde striderna biläggas, helt enkelt eftersom alla som fortfarande var i stridbart skick var nöjda med att ha rensat ut de småborgerliga elementen och byggt ett starkare (om än påtagligt mindre) Parti.

Med Sjöstedt på kuskbocken kan detta ändra sig. Det sades tydligen på kongressen om honom: ”Han kan skrämma skiten ur borgarna och sossarna”, och det behöver inte vara helt utan grund. Jag tror i och för sig inte att han kommer locka några mängder av väljare från M till V. Däremot kan jag tänka mig att en del väljare gått från S till (främst) M för att de inte kunde med att rösta på ett regeringsalternativ omfattande en partiledare som hade uppenbara problem med demokratiska elementa. Det problemet torde vara avsevärt mindre med Sjöstedt än med Ohly, vilket skulle kunna öppna för en viss återström från M till S – samtidigt som Sjöstedt säkert kan locka en del S-väljare. Allt som allt skulle det inte förvåna mig om han bidrar till ett visst flöde från höger till vänster, men det bygger förstås på att de gamla S-väljare som tröttnar på M kan tänka sig att gå tillbaka till S. Juholt har hittills inte visat något intresse av att locka mittenväljare, så… ja, det blir spännande.

Som mer liberalt sinnad ska man nog inte få för sig att Sjöstedt är, tja, liberal bara för att han kan tänka sig att en marknad inte nödvändigtvis är ond. Själv när jag en förhoppning att han åtminstone delvis ska kunna lyfta V ur det sinnelag jag tidigare beskrivit (rekommenderad länk, jag är mycket nöjd med det inlägget). Men sedan kan det vara läge att kasta en blick på DN:s listning av Sjöstedtiana: Inga vinster i skolföretag, inga vinster i vården, schablonmässiga lönehöjningar i offentlig sektor med oklar finansiering, förmögenhetsskatt, sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Även om Sjöstedt inte är kommunist är det uppenbart, och inte helt oväntat, att nye ledaren för Vänsterpartiet är vänsterpartist.

Det första var en länk till en krönika i Blekinge Läns Tidning: ”Uteslut SD:are ur facket”
Detta görs tydligen redan; minst en SD-förtroendevald har tydligen blivit utesluten ur Transport just för att han är SD-förtroendevald.
Det synes mig vara en dålig idé.
Jag är tycker visserligen att föreningar i allmänhet ska få ha vilka regler de vill, men facket är inte en förening i allmänhet vilken som helst. Som arbetsmarknaden i Sverige är upplagd finns det vissa saker som bara facket kan göra. Under en del omständigheter kan en arbetstagare inte förhandla själv med arbetsgivaren vid en konflikt, utan bara facket kan göra det. Även om det blir mindre vanligt förekommer det också att den enskilde inte kan löneförhandla själv, utan måste låta facket göra det. Facket har alltså tagit på sig något som åtminstone liknar en myndighetsutövande roll. När man gör det kan man, menar jag, inte längre välja sina medlemmar fritt. Man måste välja. Antingen är man en fri förening som gör som man vill och väljer individer, eller så flyttar man rättigheter från individer till sitt eget kollektiv. Men inte båda.

Det andra var ett lösryckt citat:
”En arbetsgivare kan styra sina anställda i större detalj än vad de flesta av våra politiska diktatorer varit i stånd till: när de ska äta, hur de ska se ut osv. Medan produktiviteten ökar växer arbetslinjen in i vårt medvetande på ett djupare sätt än vad religion lyckats med.”
Detta ur en artikel i Bang (troligen ”Arbete är livet”, ej online) av Roland Paulsen, doktorand i sociologi.
Jag har inte läst artikeln, men givet att citatet ovan rör svenska förhållanden är jämförelsen absurd och, ja, stötande.
Det må vara uttjatat, men det är fortfarande sant att ett anställningsförhållande är något man går in i på frivillig basis. Det gäller sällan diktaturer. Man kan sluta på sitt jobb om man inte gillar det; det är sällan arbetsgivare sätter upp taggtråd och skjuter den som säger upp sig.
Det är sant att vissa arbetsgivare ställer krav på de anställdas klädsel. En del också på när man kan lägga ifrån sig arbetet och ta lunch. Den som gjort en reality check de senaste decennierna kan svårligen tycka att det i sig är upprörande, och jag hoppas slippa förklara varför. Arbetsgivarens makt över klädsel och mattider tenderar också att upphöra med arbetstiden. Något liknande har jag inte hört om för diktaturer.
Att över huvud taget få för sig att jämföra och likställa en anställning med att leva i en diktatur är inte kvickhet; det är faktiskt bara dumt. Och det är upprörande inte för att det demoniserar arbetsgivaren, utan för att det trivialiserar diktaturen.
Skäms.

Det första jag tänkte tycka lite om är politisk religion. Det har nog inte undgått många av bloggens läsare att det i den arabiska vårens kölvatten gått väldans bra för politisk islam på sistone, med Egypten och Tunisien som främsta exempel. Jag som ogillar religion över huvud taget (i grunden för att religion innebär ett försanthållande av sakförhållanden det inte finns goda skäl att hålla för sanna) kan givetvis inte jubla över en sådan utveckling. Å andra sidan tycker jag det är för tidigt att utropa internationell sorgedag. Det var knappast realistiskt att tänka sig att arabvärldens diktaturer vips skulle ersättas av sekulära centerpartister med sunda åsikter om Slussens trafiklösning. Det viktiga i första skedet är att få bort diktatorerna och ersätta dem med ett hjälpligt demokratiskt system; endast i undantagsfall kan det anses vara sämre än den så kallade stabilitet man kan åtnjuta i en förtryckande och stundom mordisk diktatur. Att sedan de första vinnarna i det spelet blir religiösa partier – tja. Ännu finns det gott hopp om att de över lag ska visa sig vara av moderat natur. Tar de Turkiet som förebild får jag nog vara nöjd med det tills vidare; i Turkiet har en moderat islamistisk regim hittills visat ett trevligare ansikte än tidigare militärstyre.

Visst finns orosmoln, och inte främst att det kan bli tji paraplydrink på nästa dykresa till Egypten. I Turkiet visar regeringen upp en del auktoritära drag svårförenliga med en liberal demokrati, och detsamma kan naturligtvis hända annorstädes, till exempel om salafisterna i Egypten får tongivande inflytande; men att det finns en reell möjlighet att allt går åt skogen har vi vetat hela tiden. Jag säger fortfarande att det rimliga är att med ett vänligt ansiktsuttryck vänta och hoppas.
Inte för att det finns något annat realistiskt alternativ än att vänta. Men det kan ju kännas bra att vara övertygad om att det också är ett ganska bra alternativ.

Oron för religiöst bigotteri är emellertid inte begränsad till arabländerna. Jag läste nyligen en artikel i The Economist om det ökande inflytandet från ultraortodoxt judiskt håll i Israel. Innehållet var inte helt olikt vad som från främlingsfientligt håll brukar påstås (dock hittills utan att på bred front besannas) om muslimsk utveckling i Europa; demografin ändras så att fundamentalistiskt religiösa tar över mer och mer i stat och samhälle. Från många andra källor skulle jag tagit ett sådant påstående med en nypa salt, men Economist brukar ha koll på vad de rapporterar. I det här fallet gjorde rapporten gällande dels just att Israels demografi förändras så att ultraortodoxa får mer och mer inflytande, dels att de områden där den ultraortodoxa dominansen är som starkast präglas av religiösa uttryck i samma genre som man annars mest förväntar sig att hitta i Saudiarabien; kvinnor kör inte bil, ska inte synas i uppträdanden eller ens i annonser. Religiöst bigotteri är givetvis inte bättre i judisk skepnad än i muslimsk. Det är heller ingen vågad gissning att ett ökat inflytande för dessa grupper knappast har en välgörande effekt för en fredsprocess som knappt är vid liv, speciellt under en israelisk regering vars entusiasm för fred det finns skäl att ifrågasätta. Ingen strålande utsikt.

På tal om strålande utsikter vänder jag mig så till Iran, förvisso inte ett arabland men i alla fall Mellanöstern, och dess förmodade kärnvapenprogram. Jag har inte mycket nytt att skriva egentligen som jag inte redan skrivit. När jag skriver ”förmodade” är det mest fjanteri; det är bara nyttiga idioter som tror att Iran inte gör sitt bästa för att skaffa kärnvapen, och jag lämnar argumentationen kring det därhän för det här inlägget. Alternativträdet jag ser framför mig ter sig något sådant här:
Antingen lyckas Iran skaffa sig kärnvapen. Vad händer då?

Ja, är man pessimistiskt lagd kan man som alternativ A1 tro att Iran bestämmer sig för att använda dem. Det är inte helt gripet ur luften. Man har vid åtminstone något tillfälle – mot en fond av en missil lämplig för kärnvapen – lovat att utplåna Israel så fort tillfälle ges. Det tycks också i åtminstone delar av ledarskiktet cirkulera religiöst apokalyptiska föreställningar som gör att man kanske inte kan ta för givet att beslut tas på vad som vanligen kallas rationell grund. Att ledarskiktet skulle agera med folkets bästa för ögonen bör i vart fall ingen som minns de så kallade valen 2009 inbilla sig.

Alternativ A2 får representera en lite mer kreativ användning av nukleär kapacitet. Att skicka en missil är onekligen en rätt tydlig handling. Kanske något lite smygigare föredras? Iran har redan visat stor entusiasm för att sponsra terrorism. Att låta någon hejduk få tillgång till en bomb att exempelvis smugglas till (o-)lämplig hamn är en tanke som måste ha tänkts. Givetvis kan man, längre ned på skalan, tänka sig helt vanliga smutsiga bomber.

Alternativ A3 är att Iran skaffar sig kärnvapen, men inte primärt för att använda dem utan för att ha ett paraply att gömma sig under. Något som talar för detta kan, förutom det otroligt destruktiva i att använda kärnvapen, vara att vi ännu inte sett några smutsiga bomber detonera. A3 är dock inget fridfullt alternativ. Redan i dag bedriver Iran aggressionskrig medelst proxy i regionen; Israel är det mest prominenta exemplet, men även i Irak har man hållit sig framme. Inflytandet över Libanon och Gaza kan knappast kallas annat än destruktivt. Och det är vad man gör utan kärnvapen – vad ska man då inte våga hitta på med en kärnvapenarsenal, när man kan känna sig än tryggare för militär vedergällning?

Kort sagt, i inget A-alternativ ser jag annat än elände. Men den andra grenen i trädet då? Alltså:
…Eller så skaffar sig Iran inte kärnvapen.
Ja, det vore förstås bra, inget snack om den saken. Men hur skulle det bli så? Man kan tänka sig

E1: Regimen bestämmer sig för att det här med kärnvapen är mer bajs än tårta.
Ja, jo. Klart det kan hända. Antagligen då för att den diplomatiska och ekonomiska kostnaden för kärnvapen bedöms bli för hög. Det är det spår omvärlden försökt ta hittills. Ja utom bland andra Kina och Ryssland då, i något fall med hjälp av Turkiet och Brasilien, vilket gjort hela ansträngningen lite halvdan. Hittills verkar det inte ha lett till något resultat alls på kärnvapenfronten.

E2: Det kommer en ny regim som intresserar sig mer för folkets välbefinnande än för kärnvapen. Det vore det bästa, men efter 2009 är intrycket att regimen har kväst oppositionen och någon persisk vår tycks inte stå för dörren.

E3: Någon (antagligen med Israel och/eller USA i spetsen) bombar kärnvapenprogrammet. Det kan absolut hända, men frågan är om någon tror att det hjälper. Konsensus tycks vara att Iran förberett sig för sådant och att bombningar på sin höjd skulle fördröja programmet ett par år; förvisso längre än vad Stuxnet fixade, men ändå mycket skrik för lite ull.

E4: Fullskalig markinvasion för att rensa ut programmet ordentligt. Visst kan man teoretiskt tänka sig det, även om jag har svårt att komma på någon pigg på att genomföra det – och är det någon som tror att det inte skulle bli sin alldeles egna katastrof?

Sammanfattningsvis har jag svårt att se någon väg framåt som realistiskt ger goda resultat. A1-A3 är katastrofer i olika versioner, troligen även E4. E3 kan bli en mindre katastrof till liten vinning. Återstår då, om man vill undvika katastrof, E1 och E2, varav den senare verkar långsökt. Sanktionsvägen E1 som huvudsakligen följs nu är möjligen den bästa men framstår ändå som too little, too late. Det verkar troligt att Iran skaffar sina kärnvapen i slutändan, och sedan är det bara att hoppas att de inte används. Vilket kanske är det överlägset mest troliga, men det är det som är grejen, detta ”kanske” – att vi inte vet vilka omsorger Irans ledning styrs av. Det fångar också varför jag inte är speciellt orolig över att Israel har kärnvapen. Jag må ogilla Israels nuvarande regering, men det finns ingen anledning att tro att de kommer börja drälla kärnvapen omkring sig. Den förvissningen är svår att känna sig trygg i inför Iran.

Det här inlägget har legat trekvartsfärdigt i två veckor medan jag, tja, gjort annat. Jag har dock under dessa två veckor inte nåtts av något meddelande om att fred och välvilja tagit över i Mellanöstern, så det kan nog fortfarande vara postbart. Däremot har jag nåtts av en bulletin om att olika religiösa grupperingar grälar om städningen och disken i Betlehemskyrkan.
Hej och hå.

Men det är ingen välsignelse. Jag har nyss skrivit om varför det är viktigt att det finns en fungerande opposition. Det handlar om mer än, som jag skrev då, att hålla den borgerliga regeringen på tå.
Någon gång kommer det bli nödvändigt att rösta bort Alliansen från regeringsmakten; regeringsmakt funkar så, vem som än har den. Då måste det finnas något annat åtminstone vagt vettigt att rösta på. S är inte i närheten i dag.
Det är i och för sig ingen naturlag att det är S man då ska rösta på. Men om jag var socialdemokrat, och insåg att mitt parti inte var förstahandsalternativet för att leda en ny regering… ja, jag skulle ta mig en funderare.

Eller okej. Det handlade inte om restauranger utan om mobilnät (mest DN, lite SvD). Telefonnät är förvisso mer av grundläggande infrastruktur än restauranger. Men idén att samtliga operatörer måste ha täckning över precis hela landet är ganska exakt lika rimlig som att alla restauranger måste finnas överallt. Det vill säga, mycket rimlig – om man i slutändan vill att bara staten ska vara operatör.

I samma DN-artikel vill Juholt återreglera järnvägarna. Få torde säga annat än att de svenska järnvägarna har problem i dag. Jag har dock tillbringat ett år i järnvägsland, och min uppfattning därifrån är att det var problematiskt även förr. Det var inte samma problem, det är sant. Men likväl problem, exempelvis med grav ineffektivitet. Det är möjligt att Juholt har svårt för ordkombinationen ”problematiskt” och ”förr”, men min tro är att det inte vore välgörande med ett totalt lappkast i tågpolitiken. Trafikverket gjorde för inte så länge sedan en bedömning av hur mycket pengar de ville ha för att komma tillrätta med underhållet, och började med fem miljarder. Det fick de. Sannolikt är den siffran begränsad av hur många kompetenta järnvägsarbetare det finns att tillgå – det är en begränsad resurs. Låt nu de pengarna arbeta. Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för att tweaka hur järnvägsmarknaden ska fungera, men panikartad flykt till grottorna det statliga monopolet framstår inte som en bra idé.

Mitt ärende gäller den kallelse till blodgivning jag nyss fått. På den lockas med biljetter till mässan Allt för Hälsan, där Blodcentralen tycks vara en av huvuddeltagarna. När jag surfar runt på mässans hemsida är intrycket inte enbart fördelaktigt. Ja, det finns ett antal seriösa aktörer där. Men det finns också en vid flora av aktörer som sträcker sig från det vetenskapligt tveksamma till det rätt och slätt galna. Då tänker jag inte bara på det vitt och brett annonserade besöket av en undergångsguru
(http://www.alltforhalsan.se/for-besokare/nyheter/guru-dharam-singh-khalsa-forelaser-pa-allt-for-halsan)
(Länken funkar fortfarande 2011-12-01 – redanm)
som vid en annan tid på året kunnat tas för ett aprilskämt, utan även sådana saker som ljusakupunktur.

Jag vill inte tvärsäkert säga att Blodcentralen fattat ett felaktigt beslut, men problematiskt är det tvivelsutan. Därför är jag nyfiken på hur man resonerat. Hoppas på svar!

Jag fick nu relativt snabbt svar från informationsansvarige, och vi talades vid på telefon. Tydligen var Blodcentralen med när mässan startade för en bunt år sedan, och får sedan dess vara med gratis. Då man har att rekrytera ett stort antal blodgivare och en begränsad marknadsföringsbudget gör man vad man anser vara det bästa av situationen. Hon skulle slå en lov på mässan och bilda sig en uppfattning om graden av flummeri.
Hon gjorde så och vi hördes igen. I kort sammanfattning menade hon dels att det inte var så farligt mycket hokus pokus, även om det förvisso fanns, och det var som sagt det här med blodgivningsmålet.

På många sätt förstår jag hur man resonerar. Det är jobbigt att ställa ut på mässa, inte minst om man – som det tydligen förhåller sig – är ensam att jobba med marknadsföringsbiten. Jag frågade om man funderat på att visa upp sig på till exempel bilsalonger (förvisso svårt, jag tror det är glest mellan dem), man kan ju tänka sig att bilister skulle vara mottagliga för att blodgivning är bra inför trafikolyckor. Nej det hade man inte direkt, men jag har svårt att uppröra mig så mycket över det även om jag gillar idén. Som sagt, med starkt begränsade resurser blir det lite vad det blir.
Jag kan också förstå att även om man helst inte stödjer pseudovetenskap, men något tillspetsat har valet att göra det eller inte rekrytera blodgivare, ja då väljer man blodgivarna. Jag kan inte säga att jag skulle gjort annorlunda.

Vad jag ändå finner klandervärt är att man såvitt jag förstått inte alls reflekterat över det olämpliga att visa upp sig med charlataner. Inget tyder på att frågeställningen ens hade föresvävat dem. Först förstods frågan inte ens; jag var flera gånger tvungen att påpeka att jag mycket väl förstod att Blodcentralen inte bestämmer vad som är med på mässan, men att man ändå kan fundera över sitt eget deltagande i relation till de andra som är där. Till viss del kan detta möjligen förklaras av informationsansvariges förvånande förlåtande attityd till de mest kuriösa behandlingar. Hon menade till exempel att saker som ljusakupunktur och akupressur, tja, tror man på det kan man väl bli hjälpt. Vid mitt påpekande att ett grundkrav för en modern medicinsk behandling väl ändå måste vara bättre resultat än placebo gled hon ut i att det beror på vad, om något, man säger sig behandla.
Ja, det stämmer väl i någon mening. Men det är ändå inte en attityd jag förväntar mig att hitta på Blodcentralen. Det gör också att informationsansvariges bedömning att mässgolvets flummeri inte var värre än vanligt inte framstår som speciellt lugnande.

Jag tror inte egentligen att det här betyder att min blodgivning sker på ett medicinskt undermåligt sätt. Och som sagt, jag kan inte säga att jag själv skulle ha avstått från att medverka på mässan. Men att frågan om det är lämpligt att beblanda sig med undergångsgurus och pseudovetenskapliga galenskaper över huvud taget inte dykt upp, det finner jag anmärkningsvärt.

Anmärkning den 2 december:
Då det – i god anda – meddelats mig att titeln på inlägget, som jag i övrigt är mycket nöjd med, påminner en hel del om tredje rikets ”Blut und Boden”, finner jag för gott att påpeka att jag i all min historielöshet inte alls kände till det slagordet. Om sedan jag och nazisterna har liknande smak för klatschiga titlar – nå, något försonande drag ska väl även nazisterna ha.