Val: Miljön, ett nytt grepp

Jag var beredd på att miljö skulle bli ett stort inslag i årets valrörelse. Hittills har det inte riktigt blivit så. Icke desto mindre finns det många som rankar miljöfrågor högt på priolistan, och jag vill gärna räkna mig dit – även om jag glatt erkänner att det inte är min enda prioritet.
Jag har tidigare skrivit om miljöfrågorna, men känner mig inte helt nöjd med min insats. Därför tar jag ett nytt, delvis kompletterande, grepp. Jag kan naturligtvis inte skriva om allt i ett enda inlägg, men hoppeligen är det bättre än inget.
Det är naturligt att vända sig till Miljöpartiet om man intresserar sig för miljöpolitik. Namnet är lite av en giveaway i sammanhanget. Jag är dock av åsikten att Mp inte är så himla bra på miljöpolitik. Det råder inga tvivel om att de är hett och ärligt engagerade i miljöfrågor; det är lösningarna jag vänder mig mot. Deras främsta problem är att de dels vägrar alla lösningar som de hittar någon nackdel med, vilket gör att de ofta står utan praktisk lösning; dels att de tycks närmast komplett oförmögna att inse att när man har begränsade resurser att spela med måste man se till effektivitet. Det är inte utan att det är lite ironiskt att ett parti vars själva Raison d’Être är att spela med begränsade resurser, är så dåligt på att spela med begränsade resurser.

Ett av de mest uppenbara exemplen är energifrågan. Mp förespråkar åtgärder som kraftigt driver upp elbehovet; en fördubbling av tågkapaciteten kräver troligen mer än 1,2 GW till, ännu mer om man ska köra höghastighetståg. Samtidigt vill de inte ha mer vattenkraft och kärnkraften, som står för över 40% av elproduktionen, ska enligt partiets hemsida avvecklas på 10-12 år. Att ersätta bortfallet med vind och sol är av flera skäl inte realistiskt, bland annat för att vindkraft är tillgänglig 20-25% av tiden och solkraften något ditåt. För att få ihop det måste man importera el från kol och gas.
Visst finns det baksidor med dagens kärnkraft, men ur ett koldioxidperspektiv ligger den ungefär som vindkraft. Och det inkluderar hela livscykeln, inklusive uranbrytning. Att vägra kärnkraft är ett exempel på denna oförmåga att prioritera bland realiteter.

(Jag känner att det är ett nytt stort kärnkraftsinlägg på gång, men det får vänta – jag kan i alla händelser inte ta det i det här inlägget.)

Det är ungefär likadant inom jordbruket, där Mp förespråkar lösningar som låter snälla och ser puttenuttiga ut men som inte är självklart miljövänliga och som inte löser kärnfrågan hur folk ska få mat.
(Här stod från början en längre text om jordbruket, men den togs bort för att få ned textmassan; det får bli en annan gång det med.)

Zoomar man in på klimatfrågan blir det än tydligare. Det verkar som om den stora idén från Mp och de rödgröna är att få ned koldioxidutsläppen genom att bygga höghastighetsjärnväg. Jag gillar det projektet ur ett rent tekniknördigt perspektiv, men som jag sagt förr är det som klimatåtgärd en rätt misslyckad idé som mest för tankarna till grandstanding.
Frågan aktualiserades när Centerpartiet den 6 september släppte en rapport om Miljöpartiets och de rödgrönas brist på konkretion i klimathanteringen. Poängen var att man hittade på grandiosa mål men inte hade några konkreta idéer om hur målen skulle nås. Rapporten var ärligt talat uppenbarligen rätt hastigt skriven, men hur som helst gick Wetterstrand till motattack på SvD Brännspunkt den 9/6, vilket Olofsson i sin tur svarade på en dag senare. På sätt och vis var Wetterstrands svar mer belysande än Centerns rapportskrift; sådana där rapporter släpps i parti och minut, och speciellt i en het valrörelses slutskede är det lätt hänt att det blir lite si och så med sakligheten. Wetterstrand tycks dock väsentligen inte bestrida rapporten i sak, vilket blir en bekräftelse på att Miljöpartiets främsta talang är att hitta på stora siffror, inte att komma med konkret politik.

Är då Centern och Alliansen så mycket bättre själva?
Ja föga överraskande tycker jag det.
Det är vanligt att uttrycka sig som om det inte hänt ett jota på miljöfronten under Alliansens regering, men det verkar mer vara ett uttryck för förutfattade meningar än grundat i någon riktig inventering.

Kärnkraften har vi redan berört; tilläggas kan att kraftverksägarna nu är fullt ansvariga för eventuella olyckor.
En annan uppenbar grej är utvecklingen med miljöbilar i Sverige. Nyköpen har ändrats så att antalet miljöbilar tiodubblats under mandatperioden. Det är givetvis inte enkom regeringens förtjänst, det hänger delvis ihop med teknikutvecklingen i bilarna. Men regeringen har mycket medvetet försökt styra folk mot miljöbilar. Bil Sweden påstår om nybilsförsäljningen: ”Sverige har gått från Europas högsta utsläpp 2005 till Europas lägsta 2009.” Något rätt har man gjort, annars skulle andra länder ha sänkt sig lika mycket de. Utsläppen från transportsektorn minskar trots ökande trafik, vilket möjligen är första gången.

Miljöanslagen har höjts från 15 miljarder till 20 miljarder kronor.
En miljard satsas på Östersjön – att jämföra med tydligen inga spårbara medel under förra regeringen. Utsläppen av kväve och fosfor påstås minska.
Alliansen påstår att de årligen skyddat fyra gånger så mycket skog som under MP-åren, och att anslagen för biologisk mångfald ökat med 25%.
Det finns tre gånger så mycket vindkraft i dag än i augusti 2006, delvis till följd av regelförenklingar.
Bioenergin har passerat oljan.
En bunt olyckliga ämnen (som fosfater i tvättmedel) har fått rött kort.

Man kan givetvis alltid tycka att mer skulle göras, och det saknas inte områden med förbättringspotential. Men för att på allvar påstå att Alliansen och Centern skulle vara sämre på praktisk miljöpolitik än de rödgröna och Miljöpartiet får man kisa rätt mycket. Jag vidhåller därför vad jag skrev i maj:

Nuvarande regering har inte samma uppskruvande tonläge om miljön, men de har visat en viss förmåga att get shit done. Det är mer än man kan säga om vänstra planhalvan, och att åstadkomma saker i praktiken tycker jag är viktigare än vem som kan hitta på störst siffror.

Tricket är alltså som vanligt förmåga till kvantitativ analys och att inte nöja sig med stora ord.